Det gick en chockvåg genom landet. 40 000 personer som tjänar mer än 38 000 kr i månaden kommer att få betala 100 kr mer i skatt per månad. Om regeringen får som de vill.
I media rapporterades om vilken smäll detta var och vilken chock det skulle framkalla hos de som skulle ”drabbas”. Moderaterna och Skattebetalarnas förening gick i spinn.
De skyddar sina intressen med näbbar och klor. Jag kom att tänka på när jag var inbjuden att tala på Skattebetalarnas förening. Jag var den ende närvarande som inte hade någon anledning att oroa mig för hur det skulle gå med arvs- eller förmögenhetsskatten så jag kände mig lite lätt avundsjuk. Ett litet arv eller en förmögenhet skulle ju inte vara i vägen precis.
För inte så längesedan stormade det runt den ”ofantliga sektorn” eller ”jätten glufs-glufs”. Så kallades den offentliga sektor som skulle garantera oss en fungerande vård och omsorg, tillräckligt med poliser, lärare och farbara tåg. Välfärden glufsade i sig för mycket skatt och det gick inte att hålla den under armarna ansågs det.
Så vi gick en ny era till mötes. Stora skattesänkningar och privatiseringar skulle ge oss ökad valfrihet och garantera välfärden. In på arenan klev de som av någon märklig anledning kallas riskkapitalister. De tar ingen som helst risk. Hela deras verksamhet garanteras av våra skattepengar.
Och nu är hela välfärdssektorn i kris. Larmrapporterna och demonstrationerna avlöser varandra, köerna växer och det fattas folk överallt.
Om vi tycker att det är bra att någon även i framtiden vill jobba som lärare, sjuksköterska, undersköterska, polis, fritidspedagog, socialsekreterare eller inom något annat yrke som bär upp tryggheten och välfärden så måste lönerna upp och det måste bli fler anställda.
Så långt är alla överens. Men då måste det fram pengar och det är då det börjar kärva.
Det är nämligen mycket som är skrivet i sten och orubbligt i svensk politik. Man kan inte höja skatterna, man kan inte dra ner på ränteavdragen, man kan inte ändra på fastighetsskatten och den lilla ändring som gjordes av rot-och rutavdragen förorsakade stor turbulens. Annars hade man ju kunna tänka sig att det går att omfördela lite av skattepengarna eller rent utav öka på dem.
Kanske borde man lägga lite pengar på järnvägsrälsen så tågen slipper spåra ur. Det borde vara viktigare att äldrevården fungerar än att låta pengarna gå till renovering av kök och upprustning av sommarstugor i Spanien. Det borde vara viktigare att ha en fungerande skola än att inte våga ge sig på ränteavdragen. Men sådana idéer har inte framtiden för sig. Det kan ju reta medelklassen.