Det bor en Trump i oss alla. Trump sätter alltid Amerika först även när det riskerar att drabba Amerika. Precis som vi tenderar att sätta vårt egenintresse först även om det kan drabba oss själva. Egenintresset är en stark kraft som riskerar att leda oss på villovägar.
I min förra krönika skrev jag exempelvis om att Almedalen lever farligt om alla försöker mjölka ut så mycket det går i hyra. Det är väl självklart att man gör det, varför ge sig på de gotlänningar som för en gångs skull kan göra sig en hacka menade en del i sann Trumpanda. Men vad händer när man gjort sig så många hackor på bostadsbristen under Almedalsveckan att Almedalen inte längre fungerar som det var tänkt?
Egenintresset är helt enkelt en dålig drivkraft både på internationell, nationell, regional, lokal och individuell nivå.
Om en person som drabbas av sjukdom anser sig behöva få sjukvård före alla andra så kan politiken underlätta det eller låta bli att möjliggöra snabbspår till sjukvården. En privat sjukförsäkring och en privat klinik med god läkartillgång är svaret på egenintresset, men inte på samhällsintresset.
Om en person anser att just hens barn behöver få tillgång till den bästa utbildningen så kan politiken underlätta det eller avstå från att inrätta specialspår för vissa. En friskola med gott rykte och höga betyg är svaret på egenintresset, men inte på samhällsintresset.
Om en person anser sig behöva hjälp med hushållet, barnpassningen och läxläsningen så kan politiken underlätta det eller avstå från att gynna en på förhand utvald grupp. Rut-avdraget är svaret på egenintresset, men inte på samhällsintresset.
För ju mer pengar vi använder för att underlätta för vissa ju mindre pengar finns det över för att se till att alla kan njuta frukterna av en väl fungerande välfärd.
Solidaritet är krävande men ju mer egenintresset tillåts styra politiken desto mer förändras samhället i grunden.
Något håller på att gå sönder sa Löfven under hela valrörelsen 2014. Han ville ha en annan färdriktning för Sverige, ett Sverige som håller ihop och är för alla.
Teodor Kallifatides uttryckte det så här - Hela Sverige tog gigantiska steg under 1970-talet. Det fanns en optimism och en tro på framtiden. Men de senaste åren har jag märkt av en förändring som oroar mig. Det är inte så att jag känner mig hjälplös, men jag ser att vi har avvikit från det stora reformprogrammet: utbildning åt alla, rättvisa löner, ökad jämlikhet och jämställdhet. Vi börjar kanske glömma de här sakerna.
Och det kan man ju hålla med om. Löfven borde även i denna valrörelse propagera för att sönderfallet inte kan fortsätta.