Landsbygdsfrågan är betydligt bredare än vad den pågående debatten mellan Eva Nypelius och Erik Fransson klargör och den måste fördjupas. Landsbygdsupproret försökte lyfta nya arbetssätt.
Den som följt dokumentärserien ”Resten av landet” med PO Tidholm inser att svensk landsbygdspolitik har tömt områden utanför storstäderna på dess naturresurser och befolkning.
Förr lades en regionalpolitisk proposition under varje mandatperiod. Sen många år har den nationella nivån abdikerat. Så gjorde också den nuvarande landsbygdsministern Bucht (S), när han i samma program arrogant förnekade, att det finns en klar konflikt mellan stad och land.
Han sköt en väsentlig fråga för framtiden i sank utan att ens ta debatten. Den centerpartist som i sin tur påstår sig gynna landsbygden borde kliva fram och tala om vad hen verkar för i denna stund. Marknadsliberala krafter som Annie Lööf (C) företräder slår bara ut de svaga. Det är den tidsandan som råder.
Inte sedan investeringsbidragen i början på 90-talet har landsbygden gynnats. Landsbygden har en helt annan verklighet än ”stan”. Verkligheten på landsbygden är så mycket svårare, om inte alla skall bli kvar som runstenar, antikt gods och förvandlas till kulturbärare i allmänhetens tjänst, finnas till hands sex veckor under sommaren för att gynna en turistnäring.
Verkligheten på landsbygden utsätts för ständiga krokben. Landsbygdens folk betalar samma skatt som i staden men förväntas acceptera nerdragningar.
När regionalisering uppstod i Sverige, började varje region arbeta för sig själv. Regeringen skickade i praktiken ut skatteutjämningsbidrag och sa att gör vad ni vill och abdikerade. Kunskapsluckor om landsbygdsfrågor uppstod i riksdag och regering. Trycket underifrån upphörde för att nu raskt återvända med den anstormande flyktingströmmen och de krav som ställs på fattiga kommuner.
Sverige utanför storstäderna måste sparka sig in i regeringskansliet.
I årtionden har vi haft Norge med fjäll och fjordar som föregångsexempel, men lite märkvärdiga som svenskar är, kan man aldrig överta bra exempel från vårt grannland. Det har alltid hetat att de har oljemiljarder.
Sanningen är att norska staten återför en procentandel från de naturresurser man plockar upp ur backen till bygder långt bortanför Oslo och Bergen. Ingen svensk politiker har drivit frågan om att återföra en resursandel av sten, malmbrytning eller skog till folket ovanjord. Norge har en levande landsbygd, medan Sveriges landsbygd dör .
När skall politiska företrädare börja ropa på tydlig regionalpolitik.