Ledare: Klockan klämtar för Ebba Busch

LIBERAL ASPEKT

Kristdemokraternas partiledare Ebba Bush är på många sätt tillbaka där hon började. När hon tillträdde som partiledare för åtta år sedan, i april 2015, låg partiet under riksdagsspärren och diskussionen om vart KD var på väg, och om man vänt de lojala socialkonservativa sympatisörerna ryggen för en mer hårdför värdekonservativ politik, var livlig. 

När partiet samlades i Örebro för KD-dagarna 14-15 april var det på många sätt samma debatt som återupplivats. Rimligtvis både för att partiet kravlar runt på 3,5 procent i opinionsmätningarna och för de många klavertramp som tagit fokus från partiets politik på senare tid.

Men också för att den politik som Kristdemokraterna upplevs stå för i dag inte är den som många lokala företrädare och traditionella sympatisörer känner sig bekväma med. Dessutom har Busch allt annat än imponerat i sin roll som energi- och näringsminister. Inte minst gäller det elprisstödshaveriet. 

Vilsenheten förstärks också på insidan av att Ebba Busch mest lojala vapendragare och den som i mångt och mycket stakat ut partiets politik de senaste åren, Johan Ingerö, fram till i mars partisekreterare, är borta från politiken. 

Hela Skyttedalaffären har skadat förtroendet för partiledaren i grunden. Oavsett vem eller vad man tror om det som skedde på den blöta KD-festen i en hotellsvit för nio år sedan, har det inte sett snyggt ut när KD-ledaren öppet sparkar på sin tidigare medarbetare även efter att han avpolleteras. 

Under en träff med riksdagsjournalisterna någon vecka efter att Ingerö tvingats sluta till följd av att EU-parlamentarikern Skyttedal polisanmält honom, menade Busch att hon ändå tänkt göra sig av med Ingerö redan i december eftersom “han inte funkar” i sin roll.  

Under KD-dagarna uttalade sig tunga partiveteraner också kritiskt om partiledaren. En av dessa, som vill vara anonym, sade att “jag tycker det är nybörjarfasoner” och “hennes ställning är försvagad. Det är inte roligt att säga detta men jag vet inte om stödet för henne kommer att vara hundraprocentigt på rikstinget i höst” (Expressen 14/4). 

Samtidigt är det också tydligt att Busch inser vart det barkar. Under hennes tal på KD-dagarna lades fokus på barn, familj och civilsamhälle. “KD:s svar på varför man finns i politiken är alltid kärleken till andra människor”, påtalade hon. En tydlig flirt med de kristdemokrater som fortfarande håller fast vid de kristna mittenvärderingar som präglade partiet före närmandet till SD och för vilka politiken fortfarande handlar om att värna samhällets mest utsatta.  

Om Busch lyckas klamra sig fast vid partiledarposten ännu ett tag är det tack vare att KD sitter i regering och att hon har en tung roll som statsråd. Det gör att många interna kritiker fortfarande sitter relativt still i båten. 

Frågan är bara hur länge. Kombinationen med en hårdför politik många känner sig främmande inför, illa skött kommunikation såväl externt som internt och tveksamheter inför hennes kompetens som minister lär inte förbigås med tystnad när nästa valrörelse närmar sig. Särskilt om partiet inte lyckas vända sina opinionssiffror.