När vi talar om Sveriges beredskap är det ofta Försvarsmakten som hamnar i fokus. Det är naturligt – särskilt här på Gotland, där vi vet att vårt läge mitt i Östersjön gör oss både sårbara och strategiskt viktiga. Men för mig som mamma till fyra barn, företagare, hemvärnssoldat och föreningsengagerad handlar beredskap inte bara om uniformer och övningar. Den börjar i vardagen – i våra socknar, bland människor som samverkar, bygger, tar ansvar och håller samhället igång varje dag.
Jag tänker på projektet Stark Socken, där gotländska socknar har börjat organisera sig för att stärka den lokala beredskapen. Det handlar om allt från krisplaner till hur vi tar hand om varandra om elen försvinner, maten inte kommer fram eller hjälpen dröjer. Det är ett lysande exempel på vad som händer när civilsamhälle, företagare och ideella krafter får rätt verktyg – och tillit – att agera.
Men samtidigt som vi hyllar det lokala engagemanget måste vi också se till att förutsättningarna finns. För att bygga ett robust samhälle behöver vi också ett starkt näringsliv – särskilt på landsbygden. Här är småföretagen inte bara arbetsgivare. De är en del av infrastrukturen. De ser till att service finns kvar, skapar jobb för unga och håller bygden levande.
Jag vet själv hur det är att försöka få ekvationen att gå ihop. Driva företag, anställa, investera – och samtidigt vara en del av samhällets lösning. Det är ofta frustrerande när regelverken är snåriga, avgifterna höga och stödet långt borta. Många företagare gör heroiska insatser i det tysta. Men vi kan inte bygga Sveriges beredskap på deras utmattning.
Liberalerna har länge förespråkat sänkta arbetsgivaravgifter, särskilt för små företag och vid den första anställningen. Det är en politik jag helhjärtat delar – för det ska vara enklare och mer lönsamt att skapa jobb, inte tvärtom. Nu är det dags att gå från förslag till reform. Om vi på allvar menar att småföretagen är ryggraden i både ekonomin och beredskapen, måste vi också ge dem muskler att bära sitt ansvar.
Men det här är inte bara en fråga för staten. Även Region Gotland måste kliva fram och se småföretagarna som en aktiv part i samhällsbygget. I arbetet med regional utveckling, beredskap och service på landsbygden måste näringslivet bjudas in tidigt – inte bara informeras i efterhand. Företagare har kompetens, nätverk och resurser som kan stärka både krisberedskap och framtidstro. Det samarbetet måste prioriteras.
Tyvärr har många entreprenörer på Gotland vittnat om att de känner sig överkörda eller ignorerade av regionen. Den kritiken är allvarlig och måste tas på största allvar. Det handlar om att förbättra dialogen, vara lyhörd för företagens behov och inkludera dem som viktiga medspelare i utvecklingen av vårt Gotland.
I hemvärnet övar vi för kris och konflikt. Men det vi övar bygger på att samhället i stort fungerar – att barnen får gå i skolan, att maten produceras lokalt, att folk jobbar och kan bidra. Vi kan inte tänka att beredskap bara är en kostnad i statens budget. Det är en investering i tillit, förmåga och framtidstro.
Och just den framtidstron ser jag varje dag – i socknarnas initiativ, i föreningslivet, bland andra företagare. Men de kan inte bära det här själva. Det är dags att politiken möter upp den kraft som redan finns – med tillit, reformer och långsiktighet. För ett tryggt Gotland börjar beredskapen inte i staben, utan i socknen.