Sedan nyheten om den påkragade prästen kom har jag fått inblick i en helt annan kyrka än den jag hittills känt till. Det har varit otroligt fascinerande, intressant och stundvis skrämmande.
Samtidigt har jag varit i kyrkan fler gånger än de senaste tio åren sammantaget eftersom min dotter ”går och läser” inför konfirmation.
En gudstjänst kan se ut på olika vis, en del präster gillar det strikta med mycket ceremonier och ritualer, andra vill ha det mer avslappnat. Som av en händelse sänder TV 4 just nu åter serien ”Halvvägs till himlen” som skildrar konflikten mellan det ”gamla och det nya” på ett både humoristiskt och träffsäkert sätt.
Den som vill påstå att denna konflikt bara finns i en hunmorserie på tv har en del att bevisa.
Som ovan kyrkobesökare kan man tro att så som det ser ut i just min kyrka, så är det överallt, att Svenska kyrkan är lite som McDonalds (inga jämförelser i övrigt), det ska vara lika var man än är. Men så är det inte. Och det ena är inte mer rätt eller fel än det andra.
Det är bara bra, tänker jag, att man kan välja.
Eller skulle kunna välja, om kyrkan vore öppen med att det finns olika sätt att fira mässa och vara församling.
Såna här reflektioner föraktas av vissa personer inom kyrkan. Att någon utan teologisk utbildning eller erfarenhet yttrar sig över kyrkans inre liv? Pfft.
Det är värt en och annan nedlåtande kommentar men få inviter till dialog. Tråkigt nog.
För kyrkan tillhör inte prästerna, den tillhör oss alla. Den har en alldeles för stor plats i samhället för att inte vara en allmän angelägenhet.
Svenska Kyrkans ansvarsnämnd gör nu ett omtag om det som hänt i Visby stift med den påkragade prästen och som stiftet gjort allt vad det kunnat för att tysta ner.
Det är bra.