För att kvinnor ska kunna arbeta måste välfärden fungera. Dessutom kan hon inte ta huvudansvar för hem och barn. I alla fall inte om hon ska göra karriär på samma villkor som män.
Så kan den nya rapporten ”Kvinnors karriärer och arbetstid” av Nima Sanandaji sammanfattas. Det ligger mycket i det han skriver.
För även om det inte är en naturlag att just kvinnor ska gå ner i arbetstid om barnomsorgens öppettider är tajta, är det ofta så det blir. Likaså om äldreomsorgen inte täcker äldre släktingars behov.
I dag jobbar nästan var tredje kvinna deltid, vilket är helt i sin ordning så länge det är frivilligt. Men när det beror på politiska beslut, som brister inom barn- och äldreomsorgen, kommer situationen i en annan dager.
När Sverige byggde ut välfärden med daghem och äldreboenden var det inte främst för att kvinnor skulle kunna välja att jobba. Reformerna berodde till stor del på att det var nödvändigt att alla vuxna stod till arbetsmarknadens förfogande, eftersom ett litet land som Sverige inte har råd att slösa bort kompetens.
Därför är det största samhällsproblemet med kvinnors deltidsarbetande inte att de får lägre inkomster för stunden – även om det kan vara problematiskt för den enskilde – utan att alla siffror pekar på att deltidsarbete och lång föräldraledighet bromsar karriären.
Det betyder att många kvinnor inte når sin fulla potential på arbetsmarknaden, vilket innebär att Sverige investerar stora summor i människors utbildning och sedan inte få maximal utdelning i form av tillväxt och skatteintäkter.
Med det i bakhuvudet framstår många av regeringens förslag som verklighetsfrånvända. Särskilt eftersom Stefan Löfven (S) hävdar att han har bildat en feministisk regering.
När över hundra kvinnliga chefer samlades vid ett nordiskt toppmöte 2012, med temat hur jämställdhet kan uppnås i näringslivet, fanns en utveckling av rut-avdraget i topp på önskelistan. Regeringens svar är att halvera rut.
På samma sätt gynnar konkurrens i välfärden framför allt kvinnors karriärer, eftersom de inte längre är hänvisade till en enskild arbetsgivare. Regeringens svar är att minska valfriheten inom skolan och primärvården.
Det är inte helt enkelt att förstå hur förslagen ska göra Sverige mer jämställt. Mer träffsäkra åtgärder för en feministisk statsminister är att tredela föräldraförsäkringen, se till att äldreomsorgen fungerar och matcha barnomsorgens öppettider med föräldrarnas arbetstider.
Dessutom bör möjligheterna att köpa hushållsnära tjänster inte inskränkas, utan byggas ut.
Dessa reformer handlar inte primärt om ideologi, utan om att se verkligheten som den är: Det är omöjligt att ta huvudansvaret på jobbet och i hemmet samtidigt. Och i det valet, Stefan Löfven, är det i regel kvinnans karriär som ryker.