Miljöpartiet har drabbats av de stigande förväntningarnas missnöje. Framgångarna i EU-valet och uppumpade opinionssiffror skapade en grön bubbla, och ju högre du siktar, desto hårdare slår du mot marken.
Därför var helgens kommun- och landstingsdagar i Karlstad en platt tillställning, där det upprepades att partiet aldrig har haft så många mandat i kommuner och landsting, att 6,9 procent i riksdagsvalet är det näst bästa resultatet någonsin och att partiet för första gången sitter i regeringsställning.
Sett till hårda fakta borde alltså MP inte ha någonting att klaga på. Utom möjligtvis sin självbild.
Riksdagsvalet var nämligen inte bara det näst bästa i partiets historia. Det var även tredje gången i rad som MP gjorde sämre ifrån sig än väntat.
Därför var sammankomsten inte bara en helg med diskussioner och gemenskap.
Det var även en helg av självrannsakan, och frågan är om något parti som just har vunnit regeringsmakten har gjort en lika kritisk eftervalsanalys som Miljöpartiet.
MP gjorde kanske sin sämsta valspurt någonsin och ingen kan ens med mycket god vilja hävda att miljöfrågorna hade en framskjuten position i valrörelsen, trots att språkröret Gustav Fridolin viftade med en kolbit så fort han fick chansen. I slutet var det dessutom oklart vad MP ville, förutom att vinna bronsmatchen mot Sverigedemokraterna – ett politiskt spel som fick så mycket utrymme att profilfrågorna, som enligt analysen var alldeles för många, försvann.
Om valanalysen kommer att resultera i några stora förändringar återstår att se. Däremot står det klart att Miljöpartiet mentalt håller på att ta det sista steget från att vara ett ungt och bångstyrigt parti in i vuxenlivet.
Det syns inte minst på den nya parollen ”På uppdrag för modernisering”, som syftar på att MP vill modernisera Sverige. Den kunde dock lika gärna handla om partiet självt.
Som partiveteranen och europaparlamentarikern Peter Eriksson påminde om är det inte jättelänge sedan en del miljöpartister var tveksamma till om MP borde ha maktposter. I år var den uttalade målsättningen att ta plats i regeringen, och även om inledningen har varit svajig och den första statsbudgeten kan falla, har regeringsinnehavet, oavsett hur långt eller kort det blir, i kombination med att MP är med och styr i många kommuner och landsting, slipat ner de progressivaste kanterna.
Det kan vara ett sätt att nå nya målgrupper och bli det där tolvprocentspartiet de drömmer om att vara. Samtidigt är det ett säkert sätt att tappa väljare som lockas av det hippa och som anser att den radikala imagen är en del av Miljöpartiets själ – ett tåg som visserligen redan kan ha lämnat perrongen. Enligt valanalysen gick den största väljarströmmen till Feministiskt initiativ.