Det är inte ofta gotländska händelser blir riksnyheter men den avkragade prästen som domkapitlet gett kragen tillbaka har slagits upp stort, först i en omfattande granskning av Aftonbladet och i helgen via Svenska Dagbladets ”Brännpunkt” där prästerna Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz ifrågasätter kyrkans nolltolerans för sexuella övergrepp.
De röster som höjs till prästens försvar, både offentligt och i personliga kommentar, är däremot förskräckliga.
Biskopen själv jämför det som hänt med att bli av med körkortet, andra är övertygade om att den stackars prästen fick sitt huvud förvridet och att det snarare är han som är offret.
Man mår illa och samtidigt förklarar detta domkapitlets agerande. För finns dessa attityder utan att man ens behöver skrapa på ytan så finns de självklart även ända upp i kyrkans ledning.
Här har Svenska kyrkan i allmänhet, och kanske Visby stift i synnerhet, ett vägval att göra: ska vi vara en folkkyrka i tiden eller ska vi vara en kyrka med informella kotterier där makten utövas beroende på om man är på rätt eller fel sida det snöre man själv dragit ut som det rätta?
Domkapitlets beslut kan överklagas av endast två: prästen det gäller eller biskopen.
Mycket av Svenska kyrkans heder och förtroende ligger således nu i biskop Sven-Bernhard Fasts händer.