Krångliga regeringsbildningar är idag mer regel än undantag – men frågan är om inte Israels ändå tar priset i komplexitet. Landet har hållit två val i år, och det talas redan om att ett tredje kan krävas. Vad är problemet? I grund och botten vilken ställning de ultraortodoxa ska ha i det israeliska samhället.
Hade man hoppats på att väljarna skulle ge tydligt besked i det andra valet, blev det en besvikelse. Premiärminister Benjamin Netanyahus parti Likud fick 31 mandat av 120 i det israeliska parlamentet, Knesset. Det stora utmanarpartiet Blått och vitt, som leds av Benny Gantz, fick 33. Men omkring de båda partierna finns allianser eller block. I Netanyahus allians, som totalt samlar 55 mandat, ingår två ultraortodoxa partier. Det är för lite för majoritet, men samtidigt för stort att upplösa.
I de diskussioner som nu förs om samlingsregering bestående av rivalerna Likud och Blått och vitt är, utöver frågan om vem som ska leda samarbetet, frågan om ultraortodoxa judars förutsättningar en stötesten. En annan är i vilken utsträckning Israel ska styras av religiösa regler. Blått och vitt gick till val på att mataffärer skulle vara öppna och kollektivtrafiken igång under sabbaten, och på att ultraortodoxa män ska kallas in till militärtjänstgöring. De ultraortodoxa partierna är motståndare till allt detta, och än så länge förhandlar Netanyahu även å deras vägnar som ledare för högerblocket.
Alliansen skulle gå att upplösa, men det vore strategiskt oklokt. Sedan högerpartiet Likud allierade sig med religiösa och ultraortodoxa partier med början 1977 har Israel övervägande haft Likudledda regeringar. Allt talar för att de ultraortodoxa som grupp bara kommer att växa i betydelse. I befolkningen i åldrarna 20 år och äldre utgör de ultraortodoxa bara sju procent. Men tack vare exceptionellt hög fertilitet tillhör hela 19 procent av barn i åldern 0-14 år den ultraortodoxa gruppen. 2065 beräknas nästan hälften av alla 0-14-åringar i Israel vara ultraortodoxa.
En allians med de politiska partier som företräder denna grupp är parlamentariskt fördelaktig, men innebär också kompromisser. Professor Dan Ben-David vid Tel Aviv-universitet har påpekat att Israel satsar allt mindre på sådant som utbildning, kollektivtrafik och sjukvård. Och det är inte för att resurserna har riktats om till försvaret, utan för att en växande del av befolkningen lever på bidrag. När stora grupper har låga inkomster, faller skattebördan i ovanligt hög utsträckning på de högutbildade. Under år 2017 kom 92 procent av intäkterna från inkomstskatt från de 20 procent som tjänade bäst. Hälften av befolkningen hade för låga inkomster för att överhuvudtaget betala någon inkomstskatt.
Detta tillstånd är enligt Ben-David en följd av koalitionen mellan högerpartier och ultraortodoxa, en intressegemenskap som hittills har säkrat makten men grundlagt en ekonomi som är svår att kategorisera som marknadsliberal. Den regering som till sist bildas har sedan en ännu svårare politisk och ekonomisk uppgift framför sig.
Utrikeskrönika