Ledare: Högskolepolitiken behöver reformvilja

LIBERAL ASPEKT

På ett seminarium om högre utbildning som anordnades av Svenskt Näringsliv i veckan, fick utbildningsminister Mats Persson (L) utrymme att lägga fram sin vision för högre utbildning och forskning. Lägesbilden som framträdde i hans beskrivning var att även om svenska universitet och högskolor fortfarande presterar stabilt överlag, har Sverige som kunskapsnation blivit omsprungen av andra länder – inte för att vi har blivit sämre, utan för att vi stått stilla och inte tagit till vara vår förbättringspotential.

Det krokar i vad Ulrika Wallén, högskolepolitisk expert på Svenskt Näringsliv konstaterade på seminariet: att högre utbildning är ett underreformerat område. Frågan har varit föremål för ett stort antal utredningar de senaste åren, utan att någon vidare förändring kommit till stånd.

Vad är det då som behöver göras? I rapporten som Svenskt Näringsliv presenterade ges ett antal konkreta reformförslag. Föga överraskande är fokuset på reformer som stärker utbildningens nytta från arbetsgivarperspektivet, som att dimensioneringen av antalet högskoleplatser i högre grad ska styras av behoven på arbetsmarknaden. Studenternas efterfrågan ska styra mindre.

Det är inte fel, men lärosätenas uppdrag är samtidigt bredare än att leverera kompetens till svenska företag. I högskolepolitiken sker alltid en balansgång mellan olika värden. 

Som arbetstagare kan det ofta vara fördelaktigt att ha en bred utbildning som ger mer olikartade möjligheter på arbetsmarknaden, samtidigt som det för företag är mer fördelaktigt med examina som ger en tydligare, smalare och mer direkt tillämpbar kompetens.

Därmed inte sagt att Sverige träffat rätt balans mellan perspektiven – att 71 procent av företagen tycker att det är svårt att rekrytera personer med högskoleutbildning blottar möjligen felprioriteringar. Ett stort behov av kompetent högutbildad arbetskraft som går omättat hämmar svensk tillväxt och konkurrenskraft.

Egentligen är det sällan bildningen och idealbilden av universiteten som kunskapsinstitution som driver högskolepolitiken, utan andra behov. Bildningen blir ofta en på sin höjd lycklig bieffekt. 

Behovet av arbetskraft är en sådan drivkraft, och måste medges vara en av de bättre. Inte bara för att det gynnar tillväxten, utan även för att det svarar på många studenters förväntan. En viktig anledning att många väljer att plugga vidare, är att bli attraktiva på arbetsmarknaden.

Viljan att frisera statistiken, genom att gömma undan arbetslösa på en utbildningsplats, har traditionellt också varit en motor för högskolepolitiken – en av de allra sämsta. Därför är det välkommet att utbildningsministern var rak och tydlig med att högskolepolitiken inte ska vara arbetsmarknadspolitik.

Inte heller vill han att det ska det vara regionalpolitik. Det är välkommet i ljuset av hur överdrivet ivriga Socialdemokraterna varit att göra högskolor till universitet, utan vidare hänsyn till kvaliteten.

Mats Persson visade tydligt att han är en utbildningsminister som vet vad som behöver göras – och framför allt vad som gjorts fel förr. Förhoppningsvis kan det också översättas i handling, för det stora problemet har till sist inte varit brist på reformförslag, utan på reformvilja.