Ansvarsnämnden för biskopar instämmer i allt väsentligt i den kritik som följde på det uppmärksammade beslutet att ge prästkragen tillbaka till en man som grovt utnyttjat sin ställning genom att sexuellt utnyttja ungdomar i sin församling.
Men nämnden ser ingen anledning till någon mer allvarlig reprimand utan avskriver ärendet, både det gällande nuvarande biskop Sven-Bernhard Fast och hans företrädare Lennart Koskinen.
Det stora problemet, så här i efterhand, är att prästen slapp undan alldeles för lätt när hans gärningar avslöjades. Men det är också lätt att förstå orsaken. Att göra formell sak av det som hänt skulle hänga ut två unga, förtvivlade flickor som drabbats.
Ansvarsnämnden är också mycket kritisk till hur detta sköttes av Lennart Koskinen.
Det jag reagerar på i domen är biskop Sven-Bernhards påstående att den stora upprördheten och kritiken som uppstod när beslutet att ge prästen kragen tillbaka, var orkestrerad av ett ”fåtal anställda” i kyrkan.
Det är ett provocerande uttalande som visar på antingen en ovilja att ta in sin omvärld eller på en arrogans som inte hör hemma på någon nivå i kyrkan. Biskopen berättar också att han vetat att prästen i fråga fortsatt ha kontakt med flickorna och slutade först efter att han inledde samtalen med biskopen för att få sin prästkrage tillbaka.
Ansvarsnämnden ser det också som anmärkningsvärt att man inte konsulterat någon utomstående vad gäller prästen psykiska tillstånd, man har inte ens pratat med den psykolog som prästen jobbat med efter tiden på Gotland.
Det är inte bara anmärkningsvärt, det är obegripligt. Särskilt med tanke på att prästens förmåga att manipulera sin omgivning är orsak till hela denna tragiska historia.