I går anklagade Erik Fransson på Gotlands Folkblad mig för att kacka i eget bo när jag kritiserade andra för att ha olika måttstock för sig själva jämfört med andra. Så gjorde ju jag själv titt som tätt påstod han.
Vi fick tyvärr bara ett konkret exempel: jag påstods ha varit kritisk mot att de rödgröna 2017 inte lyckades uppnå 2-procentsmålet i sin budget. Jag skulle ha kallat det en minusbudget och Erik Fransson menar att jag då i konsekvens även borde kalla alliansens budget för 2020 för minusbudget då man inte heller i denna uppnår detta mål.
Som det då och då inträffar när jag läser Gotlands Folkblad förstod jag ingenting men lyckligtvis finns ju källorna sparade så jag gick till dem för att friska upp minnet.
Det visar sig att det handlade om att de rödgröna inför 2018-2020 byggt budgeten delvis på reavinster och andra engångsintäkter.
Tog man bort dessa skulle budgeten för verksamhetens bedrivande alltså hamna på minus.
De rödgröna gillar inte att man fokuserar på verksamhetens resultat, de tycker att det räcker att titta på sista raden.
Men precis som Eva Nypelius (C) framhöll i debatten i fullmäktige inför beslutet 2017 så riskerar man genom att använda pengar som inte finns, att till slut hamna i akuta krav på sparåtgärder.
Hade de rödgröna under de två senaste mandatperioderna, bland annat innehållande toppen av en högkonjunktur, fokuserat mer på att få verksamheterna i balans hade utgångsläget när nu konjunkturen vänder varit ett annat.
Sen verkar Erik Fransson missförstå kritiken, den talade inte om att inte uppnå tvåprocentsmålet.
Kritiken gällde att de rödgröna ”blåste upp” budgeten genom att inte vilja kännas vid att den delvis byggde på engångsintäkter.
Jag och andra menade att det gav en bild till gotlänningarna som inte stämde med den ekonomiska verkligheten.