På bästa ledarplats bränner Eva Bofride av ett tämligen stort utrymme för att bemöta en inlaga från oss helt okända kristdemokrater.
Nå, vår gissning är att de som sliter på åkrarna och med djuren, de som släpar sig upp i ottan för att ta sig till sjukhusen, för att ta sig till skolorna för undervisningen och, för den delen, alla andra viktiga arbetsplatser, kan tycka det är stötande att det skulle vara ett problem att vara okänd.
Men här börjar en logik att framskymta; det handlar inte om sakpolitik, det handlar om att bli vald och bli känd. Och då är det inte heller ologiskt att Fredrick Federley inte har någon politik att presentera, vilket kan anses vara styrkt av att Eva Bofride inte heller visar ett enda exempel på att någon sådan finns.
Hon nämner också att det kanske är flera som funderar på vad som händer i KD. Lars Thomsson gör det i alla fall och vi konstaterar att en allt större del av väljarkåren gör det också och ansluter sig, en utveckling som C nog är ganska avundsjuk på.
När det handlar om att läsa på, kanske Eva Bofride skulle konsultera de opinionsundersökningar som är aktuella i stället för att göra analyser av vad vår retorik är värd och leka orakel om vad som gagnar vem.
Vi efterlyser en debatt om sakpolitik och vi tycker att Centerpartiets vänstersväng och hoppande lojaliteter rimmar illa med vad väljarkåren behöver just nu. Men vi är alltid öppna för dialog.
Så ser den kristdemokratiska retoriken ut. Välkommen till verkligheten, Eva.