Ledare: Var inte rädda för folkstyret

"Demokratin förutsätter en jämvikt mellan samverkan och strid".

Citatet kommer från publicisten Herbert Tingsten och är utgångspunkten för en rapport från tankesmedjan SNS om den svenska demokratins tillstånd. Kanske är det också talande för att Stefan Löfvens regering kallar sig samarbetsregeringen, men utsatts för ovanligt mycket strid.

Sverige har en lång historia av starka minoritetsregeringar, det vill säga sådana som lyckas få igenom sin politik utan parlamentarisk majoritet. Men som rapporten visar har villkoren för att regera i minoritet förändrats av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Det beror bland annat på att förekomsten av ett parti som ingen vill samarbeta med begränsar möjligheten både för regeringsbildningen och för regeringen att hitta stöd för sin politik.

Resultatet är det vi sett de senaste två mandatperioderna, där den tidigare heliga budgetprocessen hackats sönder, och där riksdagen i större utsträckning börjat göra tillkännagivanden om vilken politik regeringen bör föra – tillkännagivanden som regeringen sedan ignorerat. Ytterst är hotet om en misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson (S) om hon inte drog tillbaka tre skattehöjningar ett exempel på hur riksdagen försökt hitta nya verktyg för att påverka regeringen, när de tidigare inte fungerat.

Visst har den senaste tiden i svensk politik varit stökig, och försöket med Decemberöverenskommelsen måste ses som ett misslyckat grepp för att reda upp situationen. Men lösningen är inte, som den politiske reportern Torbjörn Nilsson resonerar om i Expressen (14/9), att se över fyraprocentsspärren eller införa majoritetsval.

Snarare behöver vi, precis som rapportförfattarna är inne på, hitta sätt att tillgodose riksdagens utökade inflytande. Parlamentariska utredningar – en stark tradition fram till den första Alliansregeringen – behöver exempelvis återigen bli vanligare. Budgetprocessen måste reformeras för att lämpa sig även för svagare regeringar.

Men i grunden är det ingen dålig sak att regeringsmakten försvagas till förmån för riksdagens inflytande, eftersom det innebär ett ökat inslag av folkstyre. På så sätt är tillståndet för den svenska demokratin ändå ganska bra: en lagom balans av samverkan och strid.