Dyster, dystrare, Magdalena Andersson (S). När Sveriges finansminister presenterade sin ekonomiska prognos på tisdagen var det idel dystra besked.
Sveriges tillväxt har inte tagit fart. Arbetslösheten blir högre än väntat. Ladorna är fortfarande tomma, de rentav ”blöder”, som Andersson uttryckte det.
Var Anderssons skådespel socialdemokratiskt poserande eller en realistisk bild av svensk ekonomi?
För att vara rättvis var inte den förra finansministern, Anders Borg (M), heller särskilt munter när han förutspådde utsikterna för svensk ekonomi så sent som i augusti förra året.
Trots att Sverige har klarat krisen väl jämfört med andra jämförbara EU-länder, påpekade Borg att den ekonomiska utvecklingen skulle vara svag under de kommande åren på grund av begränsad tillväxt i omvärlden.
Även om finansministern och hennes företrädare är någorlunda ense om prognosen finns en betydande skillnad: Socialdemokraterna har avsevärt sämre förslag för att förbättra Sveriges ekonomiska utsikter.
Än så länge går det förvisso att skylla på Alliansen, då de rödgrönas budget röstades ned i december och de rödgröna styr Sverige med en borgerlig budget.
Men vad vill Magdalena Andersson och kompani egentligen göra för att förbättra tillväxten och stärka sysselsättningen när de väl får igenom sin budget?
Det andas 1970-tal och AMS-politik om regeringens tilltänkta åtgärder. I stället för att det ska vara billigare att anställa unga genom låga arbetsgivaravgifter vill S skapa hittepåjobb, såsom statligt subventionerade traineetjänster.
Under valrörelsen talade S-ledaren och nuvarande statsministern Stefan Löfven ofta om hans planer för att stärka Sverige som industrination. Den så kallade nyindustrialiseringen ska bland annat påskyndas med en industrikansler och ett innovationsråd. Ett statligt innovationsråd med tillhörande kansler känns ungefär lika 2015 som faxmeddelanden.
Med tanke på Socialdemokraternas torftiga lösningar på Sveriges framtida utmaningar bör vi alla känna oss lika dystra som Magdalena Andersson.