Det är slutet på en era. Efter att KD-ledaren Göran Hägglund meddelade sin avgång på torsdagsförmiddagen har samtliga partiledare som bildade Alliansen 2004 lämnat sina poster.
Efter elva år i hetluften, varav åtta år som socialminister, är det inte konstigt att Hägglund bestämde sig för att det var dags att gå. Ordvitsaren från Degerfors har onekligen haft en tumultartad tid som partiordförande.
Precis som sin föregångare landsfadern Alf Svensson har Göran Hägglund varit betydligt mer populär än sitt parti.
Men till skillnad från under Svenssons tid, då partiet nådde rekordsiffran 11,8 procent i valet 1998, har det inte gjort något större avtryck vid valen.
Kristdemokraterna har ofta legat på gränsen till riksdagsspärren i opinionsmätningarna. Ibland har det funnits osäkerhet kring om partiet ens har haft tillräckligt stöd för att komma in i riksdagen.
Förutom svaga opinionssiffror har Hägglund behövt hantera en partiledarkupp, då KD:s dåvarande gruppledare Mats Odell gjorde anspråk på posten 2011, och dalande valresultat sedan hans tillträde.
Hägglund har gjort sitt bästa för att försöka ena partiets falanger och undvika splittring i Sveriges minsta riksdagsparti.
Men efter hans avgång kommer det återigen att finnas kristdemokrater som yrkar på att KD ska välja den mer konservativa riktning som Odell ville föra partiet i. Det vill säga att Kristdemokraterna ska bli ett klassiskt kristdemokratiskt parti efter europeiskt snitt.
Problemet är bara att Sverige inte har samma tradition av kristdemokratiska partier som exempelvis Tyskland.
Det finns heller ingen större efterfrågan på den politik som konservativa kristdemokrater vill driva i Sverige.
Samtidigt finns det inget existensberättigande för att hålla kvar vid Hägglunds linje och vara ytterligare ett allmänborgerligt parti.
Hur detta ska lösas kommer den nästkommande KD-ledaren ha fullt upp med inför valet 2018.