Den jordanske författaren Nahid Hattar delade en satirbild över paradiset på Facebook. På bilden ligger en man mellan två kvinnor i en säng och röker samtidigt som han ilsket uppfordrar gud att förse honom med mer vin och tjänare.
Detta ansågs vara islamkritik och för detta blev Hattar åtalad. Men i samband med rättegången sköts han till döds.
Enligt Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam som 1990 upprättades av 57 muslimska stater ska kritik av islam vara förbjudet. Dokumentet antogs för att man ansåg att mänskliga rättigheter inte tog hänsyn till de religiösa omständigheterna. Men problemet är det omvända, att man ser mellan fingrarna när mänskliga rättigheter kränks med hänvisning till religion.
I Sverige associerar vi våldsdåd efter kritik av islam med hoten mot konstnären Lars Vilks och terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. Det är en rättighet att kritisera Vilks i sak för de numera nästan tio år gamla Muhammedkarikatyrerna och även för hans senare samröre med islamofober.
Men yttrandefriheten måste värnas. Försök till censur genom hot och mord får aldrig ursäktas. Att kalla islamkritik för kränkningar visar på en skev och negativ syn på muslimer. Det är främst muslimer själva i Afrika och Asien som utsätts för fundamentalisternas förtryck och förföljelser.
Journalisten Niklas Orrenius beskriver i sin nyutkomna reportagebok ”Skotten i Köpenhamn” hur Sveriges dåvarande utrikesminister Laila Freivalds (S) 2006 i syfte att värna relationerna med auktoritära regimer på informell väg valde att släcka ner Sverigedemokraternas partitidning SD-Kuriren efter att de hade börjat publicera Mohammed-karikatyrer.
”Nu när jag tio år senare skriver om den [nedsläckningen av SD-kuriren] drabbas jag av en overklighetskänsla. Hände det på riktigt, gick det verkligen till så här? Kunde upprörda representanter för utländska diktaturer få den svenska utrikesministern att själv agera som en minister i en diktaturstat och börja tysta misshagliga röster?”, lyder Orrenius retoriska frågor.
Retorik om att religionskritik, särskilt den som riktas mot islam, är att ”sparka nedåt” är felaktig. Faktum är att de flesta som utövar förtryck mot dem som kritiserar islam är regeringar eller andra som gör det ur uppenbara maktpositioner.
I Bangladesh har i år fyra bloggare mördats efter att ha kritiserat eller skämtat om islam. De fanns samtliga med på en islamistisk lista över 84 bloggare som anses ha ”hädat”. Nu sker det en landsflykt av bloggare från Bangladesh.
Religiositet kan inte jämföras med grundläggande mänskliga egenskaper som etnicitet eller sexuell läggning. Religioner är uppsättningar av kollektiva trossystem. Därför bör de betraktas på samma sätt som andra världsbilder och ideologier.
Precis som att man ska kunna kritisera och skämta om kommunism och nazism – eller liberalism för den delen – bör religioner behandlas på samma sätt.
Religion kan aldrig ursäkta handlingar som annars inte vore acceptabla. Rätten till religionskritik måste vara absolut.