Ledare: Rätt att inte särbehandlas utifrån religion

Rekordmånga, 90 000 personer, lämnade Svenska kyrkan förra året. Många av dem uppgav som förklaring att de inte tror på Gud.

Sverige är ett ovanligt sekulärt hörn av världen, vilket gör att många som invandrat hit har en större närhet till religiositet än majoritetsbefolkningen.

I takt med att Sverige har blivit allt mer mångkulturellt har vi därför tvingats ställa oss frågor om hur långt religionsfriheten ska få sträcka sig. Och vad gör vi när trosutövandet övergår i förtryck?

Tidigare relativiserades dessa frågor kraftigt. Kritik mot exempelvis religiösa eller kulturella traditioner som gav upphov till hedersförtryck stämplades som rasistisk.

Vi har inte bara religionsfrihet i Sverige, utan religionsutövandet uppmuntras även aktivt av staten. Inte minst märks det på att samfund får ansenliga summor bidrag varje år enbart för att de är religiösa.

Men bidragen till samfunden har hamnat i blickfånget efter några kontroversiella uttalanden från Sveriges Förenade Muslimer, bland annat om att tolvåriga flickor som inte täcker sig hamnar i helvetet (Aftonbladet, 5/4).

Och på sistone har vi sett ett antal viktiga beslut som på olika sätt bidrar till att definiera och begränsa religionens plats i det svenska samhället.

De flesta välkomnade det förväntade beslutet från Arbetsdomstolen att barnmorskan Ellinor Grimmark inte hade blivit diskriminerad när hon vägrade att utföra aborter och sätta in preventivmedel (Aftonbladet 12/4).

Budskapet är tydligt: Du kan inte vägra arbetsuppgifter med hänvisning till din religion. Lika lite som du kan slippa hantera kött i en korvkiosk för att du är vegan. Då får du söka dig till något annat yrke.

Något mer försiktigt var jublet när EU-domstolen beslutade att arbetsgivare har rätt att säga nej till religiösa eller politiska symboler (SR 14/3), även om argumentationen var ungefär densamma: En arbetsgivare ska kunna ställa krav på sina anställda.

Efter Kalla Faktas avslöjande om hur en muslimsk skola i Vällingby separerade pojkar och flickor i bussen, markerar nu allt fler mot religiösa friskolor. Socialdemokraterna har efter många års blötande och stötande i frågan gjort ett skarpt uttalande om att de vill sätta stopp för detta, samt söker stöd från Liberalerna i frågan (DN 11/4).

Att politiker och lagstiftare allt mer tydliggör vilken plats religionen ska ha i ett samhälle som byggs på upplysningsorienterade och sekulära institutioner är bra. Inte bara för att det motverkar extremism, utan också för att det kan minska spänningar i samhället.

Då är det klokt att vi går i en riktning där religiositet avdramatiseras och behandlas som vilken ideologi som helst. Religionen kan vara en del av familjearvet, men framför allt ett eget val som var och en har rätt att göra. Men lika viktigt är att vi behöver motverka fördomar och trakasserier av religiösa för att fortsätta värna om den så viktiga religionsfriheten.