Ledare: Orolig omvärld kräver fungerande polis och försvar

”Att leva hur som helst kan man inte göra var som helst”, är ett av budskapen i Försvarsmaktens nya reklamkampanj som syns runt om i landet.

På försvarets hemsida heter det i samma anda: ”Vårt jobb är att försvara Sverige, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer.”

Självklarheter kan tyckas. Men Försvarsmaktens kampanj säger något om en viktig samhällsförändring.

Det är inte så länge sedan den liberala samhällsordningen i Sverige togs för given. Försvaret sågs i bästa fall som en budgetregulator för finansministern, i värsta fall som en kvarleva från en mindre upplyst tid, före välfärdsstat, jämställdhet och hbtq-rättigheter.

Samma synsätt återfanns när det gällde den andra delen av den klassiska nattväktarstaten – polisen.

Det skrevs spaltkilometer och fördes upprörda diskussioner om polisens arbete för att avvisa personer som fått avslag på sina asylansökningar, om övervåld och registrering av romer. Ibland var det högst berättigad kritik, men ofta gick alla proportioner förlorade.

På många håll dominerade bilden av polisen som en källa till problem, samtidigt som ytterst få intresserade sig för polisens möjligheter att göra sitt jobb.

Sverige blev som Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson beskrev det häromåret en ”nattvandrarstat”, det vill säga ett samhälle ”där statens uppgifter maximeras i allt utom att garantera medborgarnas grundläggande trygg- och säkerhet.”

Vad som hänt det senaste året är att det för allt fler blivit uppenbart att statens kärna under lång tid fått förfalla. När människor märker att det i stora delar av landet är långtifrån säkert att polisen har möjlighet att rycka ut, och när ett uttryck som enveckasförsvaret blir en självklarhet i samhällsdebatten, går det inte längre att låtsas som att allt står rätt till.

Rysk upprustning, islamistiska terrordåd runt om i Europa och insikten om att svenska utanförskapsområden de senaste åren varit en av de största exportörerna av jihadistkrigare har gjort det uppenbart för allt fler att det liberala samhället inte är självklart, utan måste kunna försvaras. Vår frihet vilar ytterst på förmågan hos statens hårda kärna att fullgöra sina uppgifter.

Det finns i dag en bred enighet om att nedrustningen av det svenska försvaret var ett misstag. Den återmilitarisering av Gotland, som länge avfärdades som ett fantasifoster från en gammal major, har blivit verklighet. Och i riksdagsdebatten om polisen, som hölls häromveckan, tävlade alla partier, Vänsterpartiet inkluderat, om att vara polisens bästa vän.

Vi har gått från ett politiskt liv där stjärnorna var de politiker som kunde tala om nya djärva välfärdsreformer till att få en debatt som kretsar kring inrikesminister Anders Ygemans och försvarsminister Peter Hultqvists ansvarsområden.

Mentalt sett har vi blivit lite mindre nattvandrarstat och lite mer nattväktarstat. Det är i varje fall en början.