Är du dålig på matte? Inga problem! Böj ryggen och låt armarna hänga och slänga så får du snart lättare för att räkna.
Övningarna säljs in av diverse entreprenörer under flera olika namn – långsamma smarta hjärnrörelser, superbrain yoga, hjärngympa, brain breaks och brain gym – och tillämpas på ett antal grundskolor runtom i landet.
Långsamma smarta hjärnrörelser finns även för vuxna, och kallas då kommunikologi.
Läran röner stor framgång. I Norrköping har kommunen exempelvis lagt fyra miljoner kronor på att låta tjänstemännen krypa runt på golvet i syfte att bli bättre på att fatta beslut.
I en annan kommun tillbringade de anställda flera timmar med att öva på att läsa varandras tankar.
Kursen om förändringens fyra rum är ännu mer populär: tio kommuner och tio landsting köpte in den bara under de två år som SR:s vetenskapsradio gick igenom i våras.
Modellen går ut på att alla människor kan delas in i censurvänner eller sanningssägare och är helt ovetenskaplig, precis som de andra utbildningarna.
Många tycker att de ändå får resultat.
Så vad spelar det för roll att Skatteverkets lista över avgifts- och skattefri friskvård inkluderar saker som haloterapi – det vill säga att sitta i ett rum med saltkristaller som felaktigt sägs bota allt från astma och hudbesvär till adhd och depression?
Eller att Socialstyrelsen betalar ut tiotals miljoner i bidrag till bland annat saneringar för elöverkänsliga, trots att samma myndighet slagit fast att diagnosen saknar vetenskapligt stöd?
Att ytterligare 170 miljoner går till verksamheter som erbjuder ”faciliterad kommunikation” för funktionsnedsatta, fastän fem av fem studier visat att detta inte funkar?
Problemen är flera. Folk som har gått kommunernas kommunikologikurser pratar om en obehaglig, sektliknande stämning.
Ännu värre är det förstås med de personer som förtvivlat försökt bli botade med statligt finansierad saltterapi för 1500 kronor per åkomma. Och hur känner sig de barn som reser sig efter hjärngympan och upptäcker att de fortfarande inte förstår mattetalen?
Staten måste upprätta ett vetenskapligt regelverk, genast.
Utlovar en metod mirakel, utan att ha belägg i form av forskning som granskats av oberoende parter? Då ska den gå direkt i papperskorgen. För det är verkliga människor man leker med. Verkliga barn.
Expressen avslöjade i dagarna att var femte socialtjänst använder sig av metoden IAS i utredningen av vårdnadshavare, trots att den har mycket bristfälligt stöd inom psykologin.
IAS består av ett antal självskattningsfrågor, och analyseras av en kvinna som vägrar låta sig intervjuas öppet.
I Jönköping slets två barn upp från ett fosterhem som i övrigt bedömts som i princip perfekt, enbart på grund av ”testet” enligt henne visat att fosterföräldrarna inte var tillräckligt känslomässigt utåtriktade.
Denna kvinna har getts total makt, trots att hon inte borde ha någon alls.
Den enskilda individen kommer alltid att vara utsatt inför den statliga överheten.
När myndigheterna dessutom ägnar sig åt ovetenskaplighet är det därför i bästa fall skatteslöseri. I värsta fall förvandlar det dem till fullständiga monster.