Det är synd om Miljöpartiet. Lyckan över att äntligen ha hamnat i regeringsställning blev kortvarig.
Efter knappt två månader i Rosenbad har nyval redan utlysts, och utsikterna ser inte goda ut för de gröna. MP misslyckades med att bevisa att partiet klarar av att sitta i regeringsställning. Dessutom har miljöpartisterna redan lyckats göra sina socialdemokratiska vänner sura.
Flera tunga socialdemokrater har beklagat sig offentligt över att S tvingas bära MP som en kvarnsten runt halsen. Däribland LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som förordar att Socialdemokraterna går till val på egen hand (DN 11/12).
I en intervju i Ekot i förra veckan försökte MP:s partisekreterare Anders Wallner att tona ned kritiken. Wallner menade att Socialdemokraterna och Miljöpartiet är ”väldigt naturliga” samarbetsparter, vilket nog var att tänja på sanningen.
För industrisossar och fackpampar är MP allt annat än en naturlig samarbetspart. Synen på sådant som kärnkraft, arbetskraftsinvandring och industrins betydelse för svensk konkurrenskraft skiljer sig radikalt mellan partierna. Och det verkar inte ens som om ömsesidig makthunger kan överbrygga meningsskiljaktigheterna.
Men motvilliga socialdemokrater är inte Miljöpartiets enda problem. Efter sin korta period vid makten går partiet varken till val som ansvarstagande regeringsparti eller uppkäftig grön opposition. I stället har MP hamnat i någon form av mellanläge, vilket gör det betydligt svårare att förklara för hipsterväljarna i storstäderna varför de ska lägga sin röst på Miljöpartiet i stället för den främsta konkurrenten Feministiskt Initiativ.
Om inte MP lyckas förklara varför de bör få ännu en chans att styra Sverige är sannolikheten stor att de förlorar såväl väljare som sin ställning i svensk politik.