När gärningsmännen stormade satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i onsdags var det med orden ”Allahu akbar” – Gud är stor – och ”Vi har hämnats profeten”.
Det stod snart klart att de tillhör den växande islamistiska rörelsen som har fått ett starkt fotfäste i Europa.
En av de förmodade attentatsmännen har suttit i fängelse för terrorbrott, och har rekryterat krigare för att strida i Irak.
Att de begick attentatet i islams namn har gett upphov till blandade reaktioner.
En del anser att det bästa är att tona ned förövarnas bakgrund och ideologiska övertygelse för att inte spä på islamofobin.
Andra anser att det är lämpligt att utnyttja tragedin till att hetsa mot muslimer. Samtliga synsätt spelar islamisterna i händerna.
Att ignorera att de skyldiga tillhör en radikal militant rörelse är att förminska den våldsbejakande islamismens betydelse, vilket enbart gynnar världens islamister.
De som skyller dådet på islam och muslimer har i stället gått rakt i islamisternas fälla. Dels har de satt likhetstecken mellan islam och islamism, dels har de skapat en grogrund för hat gentemot väst – vilket onekligen är målet.
Då blir det lättare att rekrytera fler till islamisternas sak.
För att förstå förövarnas uppsåt går det inte enbart att se attentatet som en isolerad attack mot det fria ordet.
Man måste se den i dess sammanhang; ett islamistiskt terrordåd mot den liberala demokratins grundvalar.
Det är inte samma sak som att skuldbelägga världens alla muslimer. Det är att ta hotet från islamismen på allvar.