2014 var inget bra år för yttrandefriheten och 2015 verkar inte bli bättre. I början av januari attackerades den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Ungefär samtidigt dömdes en bloggare i Saudiarabien till tio års fängelse och 1 000 piskrapp.
Och i lördags utbröt en skottlossning mot ett möte om yttrandefrihet i Köpenhamn.
Inte heller Sverige har varit förskonat. Så sent som i fredags, efter att Expressen hade granskat Svenska Motståndsrörelsen, greps en kvinna och två män utanför tidningens redaktion, misstänkta för förberedelse till grov misshandel och olaga hot mot grupp.
Några veckor tidigare, på natten till Förintelsens minnesdag, spärrade nazistiska organisationer av entréerna till flera svenska mediehus och uppmanade redaktionerna att inte rapportera om minnesdagen.
Den problematiska situationen för journalister, konstnärer och debattörer bekräftas av Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, som presenterades förra veckan.
Sammanställningen visar att press- och yttrandefriheten har ett svårt år bakom sig och att antalet övergrepp har ökat med åtta procent.
Tyvärr snurrar den negativa spiralen även i Sverige. Vi klättrade visserligen från tionde till femte plats i pressfrihetsligan, men det betyder inte att vi har blivit bättre. Det är de andra som har blivit sämre och även vårt betyg sänktes.
Raset kommer knappast som en överraskning. I Journalistförbundets senaste undersökning uppgav 40 procent av journalisterna att de har utsatts för kränkningar, påtryckningar eller trakasserier under de senaste fem åren.
Utgivarnas undersökning ”Hot mot mediehus och medarbetare” visar att en lika stor andel av cheferna har upplevt att enskilda journalister har tvekat inför att utföra ett jobb eller inför en publicering på grund av allvarliga hot.
Det är ingenting annat än ett underbetyg. Särskilt för ett land som Sverige, som har en lång tradition av press- och yttrandefrihet.
Därför är det glädjande att riksdagen äntligen har börjat ta situationen på allvar.
I torsdags höll konstitutionsutskottet en hearing om säkerhet för journalister och redaktioner.
Där uttryckte mediechefer konkreta önskemål, exempelvis att myndigheter ska börja se brott mot journalister som något väsensskilt.
Dessutom behöver många redaktioner, inte minst de mindre, hjälp med riskbedömningar och trygghetsskapande åtgärder, vilket förhoppningsvis redan är på gång.
För i en demokrati håller det inte att journalister är rädda när de går till jobbet. Inte heller om medier hindras från att granska dem som bör granskas.
I en demokrati måste man få säga det obekväma som nästan ingen håller med om och sedan ovillkorligen kunna räkna med samhällets skydd.
Annars är allt prat om yttrandefrihet och ”Je suis Charlie” ingenting annat än tomma ord.