Det är synd om folkpartisterna. Förutom att FP i höstas gjorde sitt näst sämsta val någonsin och att skolfrågan håller på att falla dem ur händerna, inledde partiet veckan med att slå nytt bottenrekord: 3,5 procent, vilket betyder missad riksdagsspärr, i Aftonbladets senaste mätning.
Partisekreteraren Maria Arnholm menar att stödet kommer att öka ”på sikt när vi får prata politik”, vilket i bästa fall kan klassas som optimistiskt. I sämsta fall är det en rejäl tankevurpa.
FP:s största problem är nämligen inte att de saknar väljare. Det är att partiet saknar en sammanhållen politik.
Bortsett från de närmast sörjande är det få som kan säga vad ett folkpartistiskt Sverige är eller ens borde vara. Att man brukade betraktas som ett trevligt alternativ är liksom inte skäl nog för att borgerliga väljare att lägga sina röster på Folkpartiet. Särskilt inte när FP i mångas ögon har utvecklats till ett enfrågeparti, som trots åtta år på utbildningsdepartementet inte lyckades få skolresultaten att peka åt rätt håll.
Det är alltså ingen överdrift att påstå att FP just nu står inför ett vägval, där det ena alternativet är att fortsätta som i dag och på sikt bli ett ideologiskt urvattnat Moderaterna light, med en oklar roll i svensk politik. Det andra är att blicka mot mitten, där det finns gott om utrymme för ett socialliberalt parti. Inte minst sedan Annie Lööfs (C) högersväng.
Här har FP ett ideologiskt tomrum att fylla och en partiledare som lyckas kombinera individuellt självbestämmande med en stark välfärdsstat kommer sannolikt att locka betydligt fler väljare än det senaste valets 5,4 procent. Om det ska bli verklighet måste dock Folkpartiet inse det självklara: Det är inte Jan Björklund som ska ladda det liberala geväret med ny ammunition.