Politiker pratar om klimatet och människor känner flygskam. Självklart är det viktigt att vi bryr oss om vilken värld vi lämnar till våra barn.
Problemet är dock att all denna framtidsångest skymmer en fråga som är minst lika viktig och som handlar om här och nu.
Är det något vi borde känna både skam och ångest inför är det hur välfärdssystemen hanteras och hur de som arbetar inom vård, skola och omsorg genom ständiga effektiviseringskrav förväntas producera bättre och billigare.
Gång på gång leder detta istället till sämre och dyrare — sämre och dyrare vård, sämre och dyrare skola.
Runt om i Sverige går kunniga, erfarna och lojala lärare, sjuksköterskor, och läkare varje dag in i väggen eller till bemanningsföretag. Politiker i kommuner och regioner blir stående med höga notor för sjukskrivningar och hyrpersonal, medan besvikna medborgare får sätta upp löften som läsa-, skriva- och räknagaranti eller värdig och trygg äldreomsorg på kontot för politiska blåsningar.
I boken ”De effektiva” som Tankesmedjan Balans släppte häromveckan skildras haveriet på ett sätt som sällan gjorts förut.
Författarna Åsa Plesner och Marcus Larsson har genom att gå igenom samtliga svenska kommuners budgetar för 2018 kunnat visa att satsningar på välfärden som egentligen är smygbesparingar, inte är något som sker här och där och av misstag, utan pågår i princip överallt hela tiden. Oavsett färg på den politiska majoriteten.
I 260 svenska kommuner antogs förra året budgetar som i realiteten medför sparkrav i välfärdsverksamheterna. Huvudsakligen sker detta på tre sätt: genom effektiviseringskrav, genom otillräcklig kompensation för ökade kostnader och genom krav på att tidigare underskott ska hämtas hem.
Förmågan att hitta på tjusiga synonymer för ”trolla med knäna” tycks ändlös. På ett ställe minskas välfärdens budget med en ”förändringsfaktor”, på ett annat heter det att man lägger ”omvandlingstryck på välfärden” på ett tredje pratas om ”rationaliseringar” och från statligt håll görs ”produktivitetsavdrag” på välfärdsanslag.
Vad det kokar ned till är att välfärdens styrning i dag är ett enda stort systemfel. Det fungerar en gång, men inte varje år, att öka kraven på att färre med minskade resurser ska göra mer och bättre för fler. Om det måste vi prata klarspråk. För det här håller inte.
Plesner och Larssons lösning heter balans. Balans mellan krav, förväntningar och resurser och en realistisk styrning av välfärden där ekonomi, lagstiftning och arbetsmiljö hänger ihop.
En förståelse för att det ibland är bättre att låta människor göra sitt jobb rätt och slätt, istället för att tvinga dem att delta i ständiga organisationsförändringar. Tills denna insikt når politiker och kommunekonomer bör vi alla gå runt och känna välfärdsångest. För det här är en fråga som är lika akut som klimatet.