2014 var ett mörkt år för Europas judiska befolkning. Inte sedan andra världskrigets slut har judar utsatts för sådant hat. Simon Wiesenthal-centret listade nyligen förra årets tio värsta antisemitiska händelser; sex av dem skedde i Europa.
2015 har inte börjat så mycket bättre. I fredagens gisslandrama i Paris dödades fyra judar i en attack mot en kosherbutik. Det var ingen slump att dådet ägde rum i en judisk butik, inför den judiska sabbaten när många handlar inför helgen. Förövaren var islamist och ville, enligt uppgift, döda just judar.
Judar i Frankrike är särskilt utsatta. Enligt en undersökning från 2013 skedde fler antisemitiska attacker i Frankrike än i något annat land. Förra året emigrerade 7 000 till Israel, dubbelt så många som 2013. Om 2015 fortsätter i samma anda kommer onekligen fler franska judar att lämna sina hem och söka en fristad i Israel.
Antisemitismen är inte bara ett franskt problem. Det är inte heller bara ett judiskt problem. Det är ett problem för hela Europa. Och det är ett problem för Sverige.
Många judar upplever att de inte har en framtid i Europa. Inte när synagogor utsätts för skadegörelse, judiska barn attackeras och allt färre vågar bära judiska symboler på grund av rädsla för repressalier. Det är ett underbetyg för vår världsdel, som vi upplever som både progressiv och upplyst.
Onsdagens terrorattentat mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris väckte sympati världen över. Samling och enighet har följt i dess spår. Kommer attacken mot de franska judarna att ge upphov till samma reaktioner? Kommer världsledare att samlas för att diskutera den tilltagande antisemitismen i Europa?
Det är dessvärre mer tveksamt.