För snart två år sedan gick Uppdrag Gransknings Janne Josefsson runt i förorten och letade efter fattiga barn. Trots att han vände på stenar, knackade på dörrar och pratade med förbipasserande, hittade han ingen som liknade Oliver Twist.
Josefsson drog slutsatsen att barnrättsorganisationer som Rädda Barnen blåser upp sina siffror. En kvarts miljon barn i Sverige kan inte vara fattiga.
Det är en raljant slutsats. Hur många fattiga barn som finns i ett land beror givetvis på hur man räknar och i årets barnfattigdomsrapport från Rädda Barnen, som publicerades i slutet av förra veckan, skriver organisationen att 230 000 barn lever under svåra ekonomiska omständigheter.
Det betyder inte att deras liv går att jämföra med barnen som lever i krigets Syrien eller på landsbygden i Sudan.
Det betyder att deras familjer har beviljats försörjningsstöd eller lever med så kallad låg inkomststandard. Två faktorer som var för sig gör att barnen i snitt mår sämre och presterar sämre i skolan än andra barn. I vuxen ålder löper de sedan förhöjd risk att hamna i kriminalitet, bidragsberoende och missbruk.
Eftersom problemet är dubbelt – barnen som har det dåligt i dag kommer sannolikt att ha det dåligt i morgon – är även lösningen dubbel. Gemensamt för de ekonomiskt utsatta barnen är att föräldrarna i regel är sjuka eller arbetslösa och Rädda Barnen betonar att föräldrarna behöver stöd för att hitta egen försörjning.
Det handlar om att skapa förutsättningar för fler jobb utan krav på yrkesutbildning och om att barnomsorgen måste ha flexibla öppettider som gör att ensamstående föräldrar kan jobba heltid. Men det handlar också om att skapa ett utbildningsväsende som tar sitt kompensatoriska uppdrag på allvar. För än viktigare än att utjämna inkomsterna här och nu, är att utjämna livschanserna och förhindra att den sociala utsattheten går i arv.
Om det ska bli verklighet måste man förstå situationens komplexitet. Att leva under villkor som skiljer sig drastiskt från majoritetssamhället bidrar inte bara till att saker som andra tar för givna inte är att tänka på.
Det största problemet är att det formar förväntningarna på framtiden, vilket gör att många barn saknar förmåga att drömma om någonting bättre och därmed både drivkraft och möjlighet att förändra situationen.
Den mentala barriären är betydligt svårare att överbygga än den ekonomiska.
Samtidigt är ett samhälle utan drömmar ett samhälle utan framtid. Därför kan vi aldrig acceptera en verklighet där vi tar ifrån barnen deras drömmar.