Den 7 maj är det inte bara val till det brittiska underhuset. Då avgörs även Storbritanniens öde. Men valet påverkar inte enbart Storbritannien, utan EU-samarbetets framtid och i förlängningen även Sveriges.
För två år sedan meddelade den brittiska premiärministern David Cameron att ifall hans parti, konservativa Tories, får en majoritet i parlamentsvalet kommer det att hållas en folkomröstning om huruvida Storbritannien ska lämna EU eller inte.
Sedan dess har Cameron försökt att förhandla fram en ”bättre” deal för Storbritannien. Mer konkret vill han göra avsteg från principen om fri rörlighet för människor inom EU. Framförallt vill han göra det svårare för EU-medborgare från Europas fattigare länder att uppehålla sig i Storbritannien och ta del av det brittiska välfärdssystemet.
Det finns flera anledningar till att Cameron vill omförhandla det brittiska EU-medlemskapet.
Dels har Storbritannien, och särskilt de konservativa, alltid haft en kluven inställning till EU. Att det forna imperiet behöver böja sig för Bryssel är närmast förödmjukande i deras ögon.
Dels har partiet UKIP rönt framgångar de senaste åren med en kombination av osofistikerad EU-kritik och invandringsskepsis.
Till Camerons förtret har de lyckats locka såväl Tory-väljare som politiker. Sedan ett par månader tillbaka har UKIP två parlamentariker i det brittiska underhuset.
Därför gör Cameron sitt bästa för att försöka locka UKIP-sympatisörer genom att komma med liknande EU-kritiska tongångar.
I nuläget är det osäkert om Tories kommer att få en majoritet av platserna i underhuset. Men om så skulle ske ställs Storbritannien inför ett avgörande val: att stanna kvar i eller att lämna den Europeiska Unionen.
Storbritannien har mycket att förlora på att avsäga sig sitt EU-medlemskap. Det skulle försämra ekonomin och minska landets inflytande på den internationella arenan.
Inte minst skulle EU bli betydligt fattigare, och Sverige skulle förlora en av sina viktigaste bundsförvanter.
Sverige och Storbritannien har många gemensamma intressen inom ramen för EU-samarbetet, såsom minskad överstatlighet och ökad frihandel.
Vidare står båda utanför eurosamarbetet och vill undvika en utveckling där länderna som har behållit sin nationella valuta behandlas som andra klassens EU-medlemmar.
David Cameron är, enligt egen utsago, för fortsatt EU-medlemskap – så länge som Storbritanniens får särskilt förmånliga villkor.
Nu återstår det att se huruvida det brittiska folket vill ha ännu en mandatperiod med Cameron, och om EU kan acceptera Storbritanniens långtgående krav som i mångt och mycket undergräver unionens kärna.
Mycket står på spel under året.