Det här året kommer sannolikt att avslutas med ett fiasko. Mellan den 30 november och 11 december träffas världens länder i Paris, med målet att komma överens om ett globalt bindande klimatavtal.
Förutsättningarna är, milt uttryckt, inte optimala.
Trots att FN:s klimatpanel har slagit fast att människans utsläpp av växthusgaser är orsaken till den globala uppvärmningen, och att vi måste bryta beroendet av fossila bränslen för att hejda utvecklingen, går framstegen i snigelfart.
Det hade inte varit ett problem om inte kampen mot klimathotet hade varit en ständig kamp mot klockan.
Enligt klimatpanelen måste vi agera nu om vi ska ha en chans att bromsa uppvärmningen, så att den stannar vid en ökning på max två grader. Eller rättare sagt senast år 2020, då Parisavtalet ska träda i kraft.
Men det betyder inte att man kan sitta med armarna i kors till dess. Klimatomställning är en tidskrävande process och om 2020 ska bli den vändpunkt för klimatet som forskare och politiker hoppas, borde vi vid det här laget ha befunnit oss betydligt närmare ett ambitiöst avtal.
Exempelvis hade klimatförhandlingarna i Lima, som avslutades i mitten av december, behövt resultera i något betydligt mer konkret än en diffus tidtabell.
Nu saknas fortfarande en stabil grund inför klimatkonferensen i Paris, vilket betyder att världens länder har mindre än ett år på sig att enas.
Allt är dock inte nattsvart. Vi har aldrig varit lika välinformerade om vad som händer om vi inte agerar som nu. I dag finns en helt annan internationell förståelse för problematiken än vid klimatmötet i Köpenhamn 2009, som slutade i en icke-bindande överenskommelse.
Dessutom har USA och Kina, som tillsammans står för nästan hälften av växthusgasutsläppen, nyligen undertecknat ett klimatavtal.
Det inger både hopp och förtvivlan. Hopp; eftersom det är svårt att åtgärda ett problem om man inte vet dess orsaker.
Förtvivlan; eftersom världens länder, trots en samstämmig verklighetsbeskrivning, verkar sakna vilja att göra de uppoffringar som krävs.
Det bäddar för att avtalet i Paris kommer att slå knock out på överenskommelsen i Köpenhamn, utan att för den sakens skull vara i närheten av den ambitionsnivå som är nödvändig för att förhindra de extrema väderhändelser som FN:s klimatpanel förutspår.
De största förlorarna på det är inte världens toppolitiker, som får åka hem med oförrättat uppdrag, utan jorden och de människor som kommer att tvingas fly från torka, översvämningar och skyfall.
Lyckligtvis går fiaskot fortfarande att undvika. Men då krävs att alla inser att klimatet är vår tids största ödesfråga och att 2015 är ett ödesår för klimatet.