Det här med kränkta män. Hur de gång på gång bevisar sin existens genom att så påstridigt förneka den.
Samtidigt är det sorgligt att en del män verkar tro att mansplaining och kränkthet är något som definierar män i allmänhet.
Män har svårt att definiera sig som grupp, jag har skrivit om det förr.
Trots att det är ett faktum att 98 procent av alla våldtäkter begås av män blir många män snudd på galna när detta faktum åberopas.
Inte alla män, heter det, som om någon någonsin påstått det.
En vit kränkt man är en man som i hela sitt liv vant sig vid att ha företräde, ha en självklar plats som viktig person. Aldrig behöva kräva sin rätt för den finns alltid där. För den skull är inte alla vita privilegierade män kränkta. Så klart inte.
Men att män tar sig själva på lite för stort allvar kan nog de flesta skriva under på.
I alla fall alla kvinnor som stått bredvid eller bakom och alltid kommit i andra hand, presenterats som någons fru, blivit betygsatt utifrån sitt utseende eller på annat sätt blivit förminskade i skuggan av män som kan se ut som de vill och ta hur mycket plats de vill utan att någon höjer på ögonbrynet.
När en man vill förklara något för en kvinna som sannolikt vet minst lika mycket som honom om det han vill ”förklara” då kallas det mansplaining. Vi är många som råkat ut för detta och det är bra att det lyfts och synliggörs.
Men om det får till följd att män drar sig för att bidra till en diskussion eller säga emot för att det kan tas som mansplaining eller härskarteknik, ja då blir det ju inte bra.
Men de flesta män kan vara lugna, de flesta män mansplainar inte. Liksom att de flesta män inte blir kränkta när deras position som överordnade ifrågasätts.
Kvinnorörelsen har verkat i sekler. Steg för steg har kvinnor arbetat sig framåt för att jämställas med män.
Att vi fortfarande inte är framme i detta arbete borde bekymra väldigt många fler män än det gör.
Det borde inte längre vara kvinnornas kamp, det borde vara allas kamp. Det borde inte ens vara en kamp.
Det är i detta perspektiv vi måste se begrepp som mansplaining och skämt om vita kränkta män.
Så länge alltför många män ser jämställdheten som ett hot mot deras position kommer vi inte framåt. (Noterbart är att begrepet vita kränkta män startades av en man).
Men vi kommer inte heller framåt om vi positionerar oss som i ett krig, som om den ena måste vinna över den andra.
Alla vinner på jämställdhet.
Få män kan leva sig in i hur det är att komma in i ett rum och på en sekund bli scannad där ens utseende och ”kvinnlighet” bedöms och där ens kompetens eller vad man har att säga kommer i andra hand.
Kvinnor började tröttna på detta för länge sedan och i takt med att tiden i övrigt tack och lov går mot ett mer jämställt samhälle minskar också viljan att acceptera att bli behandlad som underordnad.
Det betyder inte att män i allmänhet är hotade, vare sig bildligt eller bokstavligt.
Och vem vet, nån kanske tycker att hela denna ledare är ett enda långt exempel på womansplaining?