När man ser sig runt i världen blir det lätt patetiskt när man hör folk rasa i gamla Svedala om att vi lever i en diktatur. Kunde man slippa all död och elände som obönhörligen hör till, skulle man ibland önska att vi faktiskt blev omruskade genom att få uppleva hur det är att leva utan demokrati och yttrandefrihet. För en stund.
Häromdagen dog Saudiarabiens kung Abdullah. Så här rapporterar Sveriges Radios Cecilia Uddén om detta: ”Hans ytterst försiktiga reforminitiativ som att öka pressfriheten och ge kvinnor större utrymme hyllas som viktiga framsteg. Detta trots att kvinnor ännu inte har rätt att köra bil och regimkritiker piskas offentligt.”
Ny kung är den avlidne kungens halvbror, Salman, och han förklarar i en intervju att han inte har för avsikt att införa demokrati i landet.
En stabil diktatur kan onekligen hålla ett land utanför krig och svält. Genom att förse befolkningen med generösa system, bland annat gratis skola och vård, hoppas man kunna hålla alla nöjda och glada.
En orsak till att människor inte klagar kan annars vara att den som gör det riskerar hårda straff och ibland sitt liv. Som bloggaren Raif Badawi som fängslats och dömts för att ha ”smädat islam”. Straffet? Tio års fängelse och 1 000 piskrapp.
Många provocerades enormt, och med rätta, av att Saudiarabien representerades i protestmarschen i Paris efter Hebdo-attacken.
Omvärlden, däribland Sverige, har protesterat mot behandlingen av Badawi men det behövs mer än att rädda enskilda personer som drabbas av diktaturers våld.
Saudiarabien är sedan lång tid tillbaka Sveriges viktigaste handelspartner i Mellanöstern uppger utrikesdepartementet och vår export till landet uppgick 2012 till nästan 12 miljarder kronor.
Värdet på den svenska importen från Saudiarabien var under samma period cirka 794 miljoner kronor.
Det finns således många affärsmässiga och politiska relationer mellan Sverige och Saudiarabien, även utbyte av tjänster från statliga myndigheter.
Protesterna måste trots dessa relationer vara långt kraftigare än formell kritik som framförs mest för sakens skull.
Även här på hemmaplan måste vi vara Charlie och agera mot såväl antisemitism som islamofobi utan att mumla i skägget.
När länder sluter sig eller radikaliseras i olika sakers namn är det än viktigare att det finns journalister som berättar inifrån dessa länder.
Här har det skett en avsevärd förändring, journalister tas som gisslan eller avrättas inför kameror som avskräckande exempel i en utsträckning som är fasansfull.
Slutar redaktioner att skicka journalister in i dessa länder för att man inte vill riskera deras liv återstår det åt frilansare att ta sig an dessa uppdrag, helt utan det stöd man trots allt har från en redaktion.
För medborgarna i de länder där makten styr genom terror är det självklart ännu värre än för journalister på tillfälligt besök.
De lever varje dag ständigt på sin vakt, för inte öppet häckla makten, inte visa sin kärlek, inte vara som man är.
För deras skull kan världens ledare inte bara vara Charlie när kameran är på.