Alla som varit med om en omorganisation vet sanningen bakom orden att ”förändringen kommer inte att märkas” gentemot tredje man.
Att så faktiskt inte sker beror ofta på personalens lojalitet och yrkesheder. För det är självklart att x antal färre personer i en organisation leder till sänkt produktion/effektivitet.
Rädddningstjänsten på Gotland har varit i stöpsleven i många år. Pengarna räcker inte, det går inte att rekrytera brandmän, man är för få för att kunna utföra rökdykning, plus en intern dragkamp mellan räddningstjänstens styrkor i Visby och dem på landsbygden.
När Dick Svennefelt, räddningschef, säger att ”Omorganisationen kommer inte att göra att vi har sämre beredskap. Tvärtom kommer vi att nå tredje man snabbare än tidigare, och vi ökar antalet medborgare som vi når inom 30 minuter” undrar man ju hur detta ska gå till med hälften så många brandmän som man har i dag? Från 100 till 60.
Nu har man haft många vakanser så den totala organisationen har just aldrig varit fylld, av vad man kan läsa mellan raderna i rapporteringen kring förslaget om ny organisation för öns räddningstjänst.
Men om man når snabbare ut med hjälp vid larm med hälften så många personer, då undrar man ju hur organsationen fungerar i dagsläget.
Hur går det till? Här behövs en pedagogisk förklaring till medborgarna för det här berör oss alla på djupet.
En annan grundläggande trygghetsfråga är vårt militära försvar.
När ÖB snabbspolar och permanentar den militära närvaron på ön med omedelbar verkan, ger det skrämmande signaler om läget i vår närhet.
Även här behövs tydlighet i vad som görs och varför.
Även om man av naturliga skäl inte kan berätta allt man vet behöver man berätta så mycket så att medborgarna kan känna sig trygga med det som sker.