Som många andra gick jag och la mig i tisdagskväll, lite orolig men ändå i trygg förvissning om att det omöjliga inte skulle kunna hända.
När det kom till kritan skulle USA ta sitt förnuft till fånga.
Sen vaknade jag och det omöjliga hade hänt.
En rasist, homofob, kvinnohatare, labil miljardär kan snart titulera sig president för USA. Hur i hela världen är det möjligt? Här finns ju inte ens någon låtsasfasad av hyfs och vett, han är öppen med allt sitt hat. Och honom vill man alltså ha i Vita Huset.
Samtidigt måste världen behålla sitt lugn. Presidentens inrikespolitiska makt är begränsad, alla är nog överens om att den stora risken är USA:s förhållningssätt till övriga världen och hur de försvarspolitiska frågorna kommer att påverkas med Trump vid rodret.
Men den uppskruvade förväntan av kaos och katastrof behöver tonas ner.
När chockvågorna har lagt sig finns det många lärdomar att dra för fler än de amerikanska väljarna. Vi ser samma utveckling här i Sverige, en trend där väljaren använder sin röst som en protest.
Man röstar inte på det man vill ha utan man röstar bort det man inte vill ha. Resultatet blir dåligt eftersom demokratin inte fungerar så. Man får det man röstar på.
USA har fått Trump, Sverige har fått Sverigedemokraterna. Ett parti som saknar formellt inflytande men till stor del ändå styr svensk politik.
Det talas lite här och var om att ”etablissemanget” fått sig en spark därbak. Att nu måste ändå ”folket” ”tas på allvar”. Både när SD blev Sveriges största parti och när Donald Trump valdes till president i USA.
Vad menar man? Vad är det man vill ha sagt som inte hörs eller tystas av detta eviga etablissemang och pk-samhälle? Att vi måste inse att jämställdheten har gått för långt? Att gränserna måste slutas och var och en sköta sitt? Att det inte går för sig att vara homosexuell?
Folket säger sitt hela tiden och det finns ingen som protesterar mot detta system, kallat demokrati.
De som oftast vill göra inskränkningar i vår demokrati och vår frihet är just de som ständigt klagar på att de aldrig blir lyssnade på. Så att rösta på dem för att göra sin röst hörd är ingen lysande idé.
Om det är något annat som byggt den ilska som Trumps anhängare ger uttryck för, om det inte handlar om kvinnohat, rasism och homofobi då är det väl väldigt konstigt att rösta på någon som står för detta?
Man kan göra vilken analys man vill om hur vi kommit hit där vi är nu. Viktigare är att tänka till om hur vi ska ha det framåt.
Lösningen är inte att klistra epitet på andra partier om att de vill medborgarna illa eller tala om att Sverige, ett land som människor flyr till och inte från, skulle vara trasigt.
Eller fastna i evighetslånga resonemang om man ska kalla ett parti rasistiskt eller inte.
Lyft de egna politiska lösningarna och låt det taktiska spelet stanna i kulisserna.
Här är det läge för skärpning över hela ledet.