Till skillnad från alla som verkar få panik av att det finns en ”spricka i Alliansen” välkomnar jag att det i god tid inför valet blir en diskussion kring både Alliansen vara eller icke vara, och inte minst, maktförhållandet inom densamma.
När Moderaterna valde, att utan förankring hos sina samarbetspartier, utlova en Alliansbudget redan till hösten, valde Moderaterna jaget framför laget vilket självklart kommer att få konsekvenser. Partiet är tydligt och klart det största borgerliga partiet men är helt och håller beroende av de andra tre för att få komma till makten.
I går intervjuades Centerpartiets förste vice ordförande Anders W Jonsson i Sveriges Radio och sa bland annat så här om Moderaternas uttalanden om att förhandla med Sverigedemokraterna i riksdagens utskott: ”Man kan inte sitta och förhandla i två grupper. Moderaterna får ju precisera vad de menar med sitt uttalande om att de ska förhandla med SD. För från C:s sida kommer vi inte att förhandla med SD”.
Ett tag förvandlades detta i nyhetsflödet till att Centerpartiet hotade att lämna Alliansen och ställde ultimatum gentemot Moderaterna.
”Nu skruvar vi ner tonläget lite. C är en grundbult i Alliansen och vi kommer givetvis inte lämna. Det är vårt tydliga regeringsalternativ” skrev partiledaren Annie Lööf på Twitter för att gjuta olja på vågorna.
Centerpartiet anklagas för att vara populistiska och sakna politiska förslag för den linje partiet står för.
Lite samma som många tycker om Moderaternas utspel. Partierna väljer att stå upp för saker de inte kommer att behöva genomföra. Men de kan säga att ”Ja, vi ville ju göra detta men det stoppades av X eller Y”.
Detta synsätt tycker jag är både trist och tröttsamt. Visst finns det alldeles för mycket taktik och spel bakom partiernas agerande, generellt. Men att helt avfärda alla politiska ställningstaganden som ”utspel” är att förminska det politiska arbetet.
Mellan valen har Allianspartierna valt att inte gå fram med gemensamma förslag.
Dels på grund av Sverigedemokraternas hot/löfte att fälla alla regeringar som de inte får vara med i, dels för att partierna också behöver få profilera sig, var för sig. Maktbalansen i Alliansen utgår från väljarstödet. När Alliansen är aktiv och i regeringsställning vinner det stora partiet och de mindre riskerar att försvinna i skuggorna. Därför är det bra, inte dåligt, att skillnaderna blir uppmärksammade och positionerna tydliga. Att det finns olika åsikter om både politiska lösningar och hur man ska komma till makten, är ett sundhetstecken.
Alla minns nog Fredrik Reinfeldt som i varje debatt inför valet 2014 ställde Stefan Löfven mot väggen gällande vilka partier han avsåg samarbeta med om han vann valet. Därför är det en hederssak för Moderaterna att själva nu vara glasklara om vilka samarbeten de ser möjliga efter valet 2018.
I nuläget verkar de hoppas på att kunna använda SD på samma sätt som S använder V: Som ett stödparti utan representation i en regering.
Här behöver Moderaterna bli mycket, mycket tydligare med vad de menar med sin utsträckta hand till Sverigedemokraterna.