Sveriges Radio Ekot rapporterade i veckan om hur en grupp inom stockholmspolisen under många år dokumenterat uppgifter om kvinnor som kontaktar polisen för att de blir misshandlade. När man lyssnar på programmen är det så man vill gråta.
Helt ovidkommande uppgifter har registrerats, om kvinnornas barns psykiska hälsa, vad kvinnorna har för intressen och vilken kyrka de tillhör. Amatörmässiga diagnoser ställs och rena lögner har förts in som sanningar som ska ge en bild av den kvinna som vid flera tillfällen, och ibland av olika män, blivit slagen.
Förövarna beskrivs inte alls, här kartläggs inga eventuella mönster eller karaktärer, tvärtom finns flera noteringar om att det egentligen är männen som är de riktiga brottsoffren.
Mäns våld mot kvinnor har varit ett prioriterat område inom polisen under många år. Att det trots detta begås verksamhet grundad på okunskap och fördomar är häpnadsväckande.
En av alla de myter som fortfarande är stark och som också verkar ligga till grund för polisens register är att kvinnor som bli slagna ”söker sig till nya förövare”.
Gun Heimer, professor i kvinnomedicin med särskild inriktning mot våld i nära relationer, vid nationellt centrum för kvinnofrid, medverkar i SR Ekots rapportering och förklarar att det i själva verket oftast är tvärtom. Det är förövarna som söker sig till kvinnor som redan är utsatta. Hon tar polischefen Göran Lindberg som exempel, som hittade sina offer i olika hvb-hem.
Och frågan är ju varför det är brottsoffren och inte förövarna man kartlägger i hemliga register, om det nu är själva återfallsbrotten man vill komma åt?
Det finns upphöjda män inom kulturens sfär i vårt land som bokstavligt talat slagit sig fram och sitter ohotade på sina piedestaler. Deras våldsamheter ger snarare ännu en dimension till deras komplicerade konstnärssjälar, ofta kryddade med någon form av missbruk.
Även när de omskrivs i samband med misshandel, slagsmål, fylla och annat beskrivs de som ”stjärnor”, ofta med tillägget: ”den omtyckte, folkkäre eller populäre”.
Kända våldsamma mäns slagsmål kan till och med rendera uppslag i kvällspressen långa tider efteråt. I somras beskrevs ett fyllebråk mellan några uppburna kulturmän i detalj i Expressen under rubriken: ”Slagsmålet som skakade pop-Sverige”:
”Andres Lokko och Liam Gallagher i slagsmål på Sturecompagniet.
Ja, det gick vilt till i Stockholm i början på 2002.
Expressen reder ut historien om den mytomspunna junikvällen när Andres Lokko blev Andres Loco”.
Tack. För som vi har undrat hur det gick till, exakt vilka fyllegrejer som sades och gjordes mellan två packade karlar på krogen för mer än tio år sedan.
När manliga stjärnor får tala ut som sina liv på slott och vip-hyllor, då talas det tyst om de kvinnor de slagit sönder på vägen.
De sönderslagna kvinnorna kan däremot mycket väl finnas med i ett register hos polisen, beskriven som ”en liten flicka med problem, ingenting för oss”.