Nog kan man bli trött när man försöker hänga med i turerna kring hur Stefan Löfven försöker få ihop ett regeringsunderlag. Ena dagen sträcks händer ut, nästa dag kommer en utskällning istället. Och de som sedan länge trodde att de hade ett samarbete får plötsligt den kalla, handen alltså.
Så på ett sätt är det lätt att förstå att Christer Engelhardt har tröttnat. I går meddelade han att kliver av sin riksdagsplats.
Därmed har båda de gotländska riksdagsledamöterna, som nyligen fick nytt mandat av de gotländska väljarna, lämnat sina uppdrag. Den ene för att han fått ett jobberbjudande han inte kunde tacka nej till, den andre för att han är trött och vill vara hemma med familjen.
Jesper Skalberg Karlsson (M) och Hanna Westerén (S) heter därmed våra nya representanter i Sveriges riksdag.
Med tanke på det märkliga i att Hanna Westerén inte tilldelades någon ordförandepost i regionen efter valet blir det en händelse som i retrospektiv ser ut som en tanke. Men det vore å andra sidan väldigt konstigt om man planerade övertagandet redan då, så det är nog mer ett sammanträffande.
Däremot var nog planen att frigöra Hanna Westerén för att skolas in för ett kliv uppåt, antingen för att efterträda Åke eller också Christer. Nu blev det hur som helst den senare.
Vem som får ta över efter Hanna som regionråd ska också bli intressant att se. Min gissning faller på Janica Sörestedt som nyligen meddelade att hon slutar som ombudsman för Socialdemokraterna.
Det ser om ett pussel som varit förberett men om detta vet vi utomstående förstås inget och har inte heller med det att göra.
Man kan sannerligen inte påstå att det råder nyhetstorka inom svensk eller gotländsk politik. Det är mera att man tänker att ”undrar vad som ska hända i dag?”.
Och hur många varv har Stefan Löfven snurrat sedan han blev statsminister? Först den omtalade utsträckta handen som förvisso sträcktes ut men först när samarbetet redan var etablerat med Miljöpartiet, ett parti som står väldigt långt ifrån allianspartierna i en rad avgörande frågor.
Sen gav man Vänsterpartiet ett finger och det vet man ju hur det gick.
För bara några dagar sedan stod Gustav Fridolin och Stefan Löfven på en presskonferens för att med allvarsamma miner markera att de inte viker ner sig, de går till extra val tillsammans med den budget som lagts i riksdagen men som inte fick stöd.
I förrgår gällde plötsligt något helt annat, nu var budgeten historia och man går till val var för sig.
Det mycket märkliga hattandet fram och tillbaka ger knappast intryck av förtroende att det här är folk som vet att styra ett land.
Och den som läst Daniel Suhonens bok om Juholt (”Partiledaren som klev in i kylan”) kan nog inte låta bli att se en historia upprepa sig. En oerfaren partiledare som gungar hit och dit, säger saker, tar tillbaka, ändrar sig och ger av att stå helt ensam, utan strategiskt stöd.
Man undrar ju onekligen om partiet inget har lärt av Juholt-debaclet eller om knivar i ryggen och bortvända ansikten är en naturlig del i Socialdemokraternas toppskikt.
Det är lite för tyst och tomt kring Löfven. Bilden av ett statsbärande parti är i alla fall väldigt, väldigt fjärran.