”Hur vi fördelar de pengar som tas ur vår gemensamma skattkista är avgörande för hur vi som går på gatorna har det men också hur våra gator ser ut.
Ur skattkistan delar vi exempelvis varje år ut 14 miljarder kronor i rot- och rutbidrag”.
Så skrev Barbro Engman på Gotlands Folkblad den 9 januari efter att ha inlett med en betraktelse över ”Karl Bertil Jonssons jul”.
Precis som varje gång någon beskriver skattepengar som om de uppstår hos staten och är statens egendom studsade jag till.
Rot- och rutbidrag ”delas inte ut” från staten, det är pengar medborgarna slipper betala in till staten. Ganska stor skillnad.
Det en minskad intäkt till staten men det är en helt annan sak.
I går publicerades en intressant debattartikel med lite samma tema i Dagens Industri. En rad arbetsgivarorganisationer, Svensk Handel, Almega, Teknikföretagen och Svenskt Näringsliv, skrev om värdet i att redovisa den toala kostnaden för, eller värdet på, den enskildes arbete.
Förutom det varje anställd betalar i skatt (och som redovisas på lönebeskedet) betalar ju arbetsgivaren in de så kallade ”sociala avgifterna” för den anställde.
Enligt arbetsgivarorganisationerna uppgår avgiften till nästan 500 miljarder kronor årligen, vilket är mer än en fjärdedel av den offentliga sektorns totala skattintäkter. För en normalinkomsttagare motsvarar det drygt 100 000 kronor.
Arbetsgivarorganisationerna påpekar också att trygghetssystemen betalas ut till upp till 27 750 kronor i månaden, oavsett hur mycket du tjänar får du ut som om du hade denna lön.
Det betyder att arbetsgivaravgifter för månadeslöner över denna summa är ren skatt.
Övriga arbetsgivaravgifter går som bekant till att finansiera våra välfärdssystem.
Om vi lär oss att tänka mer på skattepengar som medborgarnas pengar kan man också reflektera över alternativen för att kunna leva ett gott liv. Ibland kanske det är bättre att få en starkare ekonomi genom att man får behålla mer av sin lön, ibland måste man få hjälp av samhället.
Det finns inte en universallösning som är samma för alla.
Om fler hushåll får en stärkt ekonomi minskar också trycket på bland annat försörjningsstöd.
Om fler företag får minskade kostnader att anställa så kan de anställa fler och det kommer in mer skattepengar till staten. Ibland tror man att denna enkla sanning helt har glömts bort.
Som när vänsterpartisten Rosanna Dinamarca glatt konstaterar att ”Det var precis det som var meningen” om att företag inom vård, skola och omsorg nu avvaktar med investeringar och satsningar på grund av regeringens hot att förbjuda vinster i välfärden.
I Vänsterpartiets värld finns det bara riskkapitalföretag inom svensk vård, skola och omsorg.
Och skattepengarna tillhör staten, från början.
I en sån värld blir det enkelt: förbjud de onda företagen.
För oss andra är företag inte bara riskkapitalbolag utan till allra stösta delen småföretag som skapar arbetstillfällen vilket ger människor jobb så de kan försörja sig och bidra med att betala skatt som finansierar våra trygghetssystem.
Skattepengar är således inget som staten delar ut, tvärtom är det pengar som staten samlar in.