De rödgröna regionråden gillar inte att Hans Klintbom (C) överklagat den politiska ledningens agerande att ta beslut i efterhand om uppsägning av förre regiondirektören Jan Björinge.
Först har Isabel Nyström synpunkter på i vilken roll han överklagar, Brittis Benzler tar sig sedan tolkningsföreträde för Hans Klintbom och menar att överklagandet är ett sätt att bedriva politik, inte ett ifrågasättandet av ärendet i sak.
Det finns nog somliga som använder formalia för politiskt spel men Hans Klintbom är inte direkt känd som en sådan person. Däremot är han välkänd för sitt sinne för ordning och reda och att formalia ska vara rätt.
En annan centerpartist, Eva Nypelius, är en uppskattad politiker inte bara i sitt eget parti utan även av andra. Men nu påstår både Brittis och Isabel att hon ska ha ljugit när hon förklarar att hon som oppositionsråd inte varit informerad i Björinge-frågan förrän uppsägningen var ett faktum.
I går förklarade Eva Nypelius än en gång i ett pressmeddelande att hon och Simon Härenstam (M) fått ett mejl från Åke Svensson samma fredag som han sparkat Björinge. Några hållbara skäl för uppsägningen har hon fortfarande inte fått.
Samarbetssvårigheter kan självklart vara grund för att man avslutar ett samarbete i en politiskt styrd verksamhet. Det är inget konstigt, ibland fungerar det helt enkelt inte.
Då kan man utan större dramatik gå skilda vägar efter att ha konstaterat detta. Även om man inte är överens i vad som fungerat och inte.
Men samarbetssvårigheter eller brist på förtroende ger inte en uppsägning från en klar himmel. Då är de flesta införstådda med de problem som varit eftersom samarbetssvårigheter inte är något man vanligtvis hemlighåller i en organisation, även man håller masken utåt.
Det sätt som Jan Björinge sparkades på är helt enkelt inte rimligt om det var förtroende och samarbetsförmåga som brast.
Tillvägagångssättet hade varit i sin ordning om Björinge begått brott eller på annat sätt grovt missbrukat sin ställning.
Och om så hade varit fallet hade det inte funnits anledning att hymla om det, tvärtom hade det självklart blivit stor sak av.
Om oppositionen, medier eller andra fått indikationer på att skälen av någon anledning inte gått att lyfta – det skulle rent hypotetiskt kunna beröra privatpersoner som inte vill skylta i sammanhanget – skulle debatten varit avslutad vid det här laget.
Men det finns fortfarande inga sakliga skäl, vare sig officiellt eller inofficiellt, däremot en rad fula rykten som sprids och som får näring eftersom Åke Svensson, Brittis Benzler och Isabel Enström vägrar prata klarspråk.
Det finns inga förklaringar till agerandet och inget erkännande av att man begått några fel i hur man skött det hela.
Därför är det bra att åtminstone en person, Hans Klintbom, gör vad han kan för att få saken formellt prövad.
Det handlar inte om partipolitik utan om rätt, rättvisa och personalpolitik.