Remissunderlaget för ”Strategi för ett långsiktigt hållbart serviceutbud på Gotland” är inte bara en utredning som visar underlag och förutsättningar för serviceorterna på landsbygden.
Den ger en ganska klar och tydlig bild av hela Region Gotlands dilemma och därmed pekar den också på lösningen. Det blir ett beskt piller att svälja men frågan är vad vi har för alternativ.
Huvudbudskapet är att de flesta verksamheter på Gotland kostar mer än i andra kommuner och landsting. Långt ifrån allt kan förklaras med ö-faktorn. Och ingenting alls tyder på att de högre kostnaderna leder till bättre kvalitet och resultat.
Tvärtom faktiskt.
Sveriges Kommuner och landsting har räknat med att Sverige generellt behöver öka skatteuttaget från det nationella snittet på 30 kronor som gäller i dag, till närmare 34 kronor de närmaste åren. Detta på grund av att intäkterna minskar och utgifterna ökar.
Gotland ligger som bekant redan strax under 34 kronor i kommunalskatt och skulle alltså behöva höja skatten till cirka 37 kronor per hundralapp. Det tror jag inte någon anser vara ett alternativ.
Då är en minskning av kostnaderna rimligare. Men det kommer att svida.
Det är förskolan, fritidshemmen och skolan som toppar vad gäller avvikelser från standardkostnader. Skolan vet vi sedan länge dras mer större kostnader än vad den skulle om vi krasst hade anpassat antalet skolor till underlaget.
Antalet skolor är också ett återkommande orosmoment där den ständiga oron för att en skola ska läggas ner påverkar familjernas val av skola redan i dag. De största besparingarna skulle göras på att samla högstadieskolorna till de så kallade klass 1-tätorterna, det vill säga förutom Visby, Slite och Hemse. Är Gotland redo för detta?
De sockenskolor som ständigt dras med nedläggningshot är Eskelhem, Kräklingbo, Vänge, Öja samt Athene Fardhem.
Det sammantagna ekonomiska stödet till skolorna är drygt 10 miljoner per år. Inga stora pengar i det stora hela. Men tillsammans med det faktum att det är svårt att rekrytera personal till små enheter blir problematiken större.
Något som man utifrån rapporten kan se som en möjlig utveckling är tillgången på vårdcentraler.
Här räknas tillgängligheten i avstånd vilket känns något irrelevant. För det spelar ju ingen roll att det går fort att ta sig till vårdcentralen om den inte har några tider hos läkare eller sköterska.
Gotland borde enligt standardmåttet ha fler vårdcentraler och kanske ser vi här också en viktig pusselbit till lösningen av vårdens totala dilemma. Om fler kan får hjälp i primärvården minskar trycket på sjukhuset.
Det finns verksamheter där Gotland har lägre kostnader utan att kvaliteten är sämre än jämförbara kommuner: äldreomsorgen, primärvården, tandvården och personlig assistans.
Så att mer pengar automatiskt ger högre kvalitet är än en gång motbevisat.
Det ska bli spännande att följa den politiska behandlingen av rapporten och vad den i slutändan landar i.
Lika intressant ska det bli att se hur regionen avser jobba för att förankra hos medborgarna och ge dem inflytande i processen.