Attentat mot moskéer i Sverige återkommer med oroväckande jämna mellanrum.
På juldagen eldhärjades en moské i Eskilstuna medan människor var därinne för att be. Ärendet rubriceras som mordbrand men hur branden uppstått är oklart, spekulationerna däremot i full gång.
På islamofobiska sidor på nätet hyllades händelsen av vissa och bland dem som gillat olika inlägg i denna riktning fanns föga förvånande många sverigedemokrater. Även om SD från sin partiledning fördömer dådet bygger deras politik på islamofobi och tydliga uttalanden från partitoppen att islam är ett stort hot mot Sverige.
När man känner i sitt hjärta att man tycker att brandbomber i juletid mot troende människor i deras kyrka är något man applåderar, då om inte förr borde man kanske tänka till. Om man automatiskt tänker på IS (Islamiska staten) och terrorister som bygger martyrskap kring självmordsbombare när man tänker på islam då gör man ett tankefel. Tankefel två är när man hyllar exakt samma metoder som dem man fördömer när de används av till exempel IS som utnyttjar religionen för att erövra makt.
Några snäpp under den rena islamofobin finns de som anser att moskéer ”inte passar in” rent estetiskt i det svenska samhället. Men de flesta svenska moskéer avviker inte ett dugg från övrig bebyggelse, i Eskilstuna till exempel, ligger den längst ner i ett helt vanligt hyreshus. I går berättade polisen om ännu en ”källarmoské” i Eskilstuna som utsatts för skadegörelse.
Oavsett vad som driver människor att försöka skada både människor och deras samlingslokaler där de utövar sin tro, är det vidrigt och måste få ett slut. Och även om SD tar avstånd bär partiet ett stort ansvar för den bild de sprider av islam som ett hot. Om man inte förstår vad den egna politiken leder till och om man uppriktigt tar avstånd från hatet mot islam, då borde man väsentligt omformulera stora delar av den egna politiken.
* * *
Rädslan för det som är annorlunda, det vi inte förstår, är aldrig lätt att hantera. Det finns många som har enkla och givna svar men vi är alla olika, det som är självklart för den ene fungerar inte för den andre.
När det gäller de människor som vi vant oss vid att se utanför många affärer runt om på Gotland, gör de det omöjligt för oss att bortse från fattigdom och ett utanförskap i en helt annan klass än det vi talar om i svensk politik.
Det står var och en fritt att ge pengar, om man, som Claes Nysell här under, är övertygad om att man hjälper dem bättre genom att stödja olika projekt i Rumänien så är det ett val som är upp till honom. För mig är det självklart att ge när jag kan och jag ger hellre lite mer och sällan än lite och ofta. Det är mitt val.
Men det gör mig ont att det finns människor som på riktigt tror att det är ett frivilligt val man gör, att sätta sig på en iskall mark i ett främmande land och tigga pengar, hellre än att arbeta.
Om man på riktigt trodde att det är en enkel väg för att försörja sig skulle mångfalt fler göra detsamma.
Innerst inne förstår nog alla att det inte är av fritt val. Hur vi hanterar deras utsatthet är däremot vårt val.