Det fanns inga tecken som tydde på något annat än att Åke Svensson skulle avgå. Ändå valde han att vänta tills han fick det slutliga beskedet från den socialdemokratiska distriktsstyrelsen: vi har inte längre förtroende för dig, du måste gå.
Sannolikt hade Åke Svensson inte suttit mandatperioden ut, oavsett skandaler och förtroendekris. Upplägget där Hanna Westerén fråntogs nämndansvar tolkades av de flesta som att det nu var dags för tronskifte, hon skulle successivt läras upp för att efterträda Åke Svensson någon gång under mandatperioden.
Så kom extravalet och Christer Engelhardt tappade lusten i riksdagen samtidigt som han fick erbjudande om ett toppjobb inom kyrkan på hemmaplan.
Hanna Westeréns dröm om arbete i riksdagen infriades därmed oväntat och tronföljden inom den gotländska socialdemokratin var bruten. Och det fanns ingen som stod i kö.
När nu Åke går ska man inte bara hitta en utan två nya företrädare på höga poster. Krisen i partiet handlar alltså inte bara om förtroende och bearbetning av det som har hänt utan också om att få fram kandidater som kan, och kanske framför allt vill, ta upp Åkes och Hannas kastade handskar.
Hur mycket man än försöker ge en bild av att det finns flera kandidater att välja mellan, kommer det att bli ett tufft jobb. Samtidigt ska arbetet med att leda regionen fortsätta som vanligt.
Även om Åke Svensson nu är historia i gotländsk politik får inte orsakerna till hans avgång förpassas dit.
Till skillnad från Björinge-affären finns här en vilja från alla partier att gå till botten med vad som hände och hur det hände.
En läxa för alla att lära är den oangenäma upptäckten av hur de kommunala bolagen sköts. Eller snarare inte sköts.
Hur vd för Gotlands näringslivs- och etableringsservice (Gneab) kan vara anställd av annan arbetsgivare och i sin tur ha en chef som inte heller är anställd i bolaget är en fråga att reda ut.
Om någon i styrelsen begär styrelsemöte ska det ordnas, inte nästa år utan när en ledamot begär det. Annars bryter man mot lagen.
Alla i styrelsen är personligen ansvariga för sina beslut och ickebeslut. Vill det sig illa kan Åke Svensson, Stefaan De Maecker, Rolf Öström, Brittis Benzler och Eva Nypelius bli ekonomiskt ansvariga.
Problemen försvinner inte med Åke. Åke fick gå för att han inte klarade att hålla ihop alla trådar, han och de andra i majoriteten var för nonchalanta mot kritiken som funnits under lång tid och Åke har inte lyckats skapa förtroende för sitt ledarskap.
Men alla i hans omedelbara omgivning bör också fundera över vilket stöd de utgjorde. Tystnaden från såväl partiet som de rödgröna samarbetspartierna under Björinge-händelsen var öronbedövande.
Ingen stod upp till Åkes försvar, vilket troligen beror på att det inte fanns något.
Men hur kom allt att gå ändå dit? Hur fungerar dialogen när en mångmiljonaffär inte kommer upp som ett naturligt samtalämne utan tvärtom hålls hemlig i flera månader?
Åkes sorti var dock en värdig tillställning. Inga krystade bortförklaringar om kampanjer eller häxjakt utan ett krasst konstaterande av fakta.
Nu får vi för ett tag den intressanta situationen att regeringen regerar på en borgerlig budget och på Gotland leder en borgerlig politiker en rödgrön majoritet.