För att ha stöd av 13 procent av svenskarna är Sverigedemokraternas sympatisörer anmärkningsvärt frånvarande i debatten om varför så många väljer att rösta på det rasistiska partiet. 13 procent är många människor, cirka 800 000, de borde tillsammans utgöra en stark röst i debatten, man kan inte längre hävda att man som SD-väljare är marginaliserad eller tystad. Partiet har 49 mandat i riksdagen, är Sveriges tredje största parti och har en av posterna i talmanspresidiet.
Dessutom får de enormt mycket utrymme i medier och är snarare en i makten än en hunsad underdog.
Sverigedemokraterna är också det enda parti jag stött på vars företrädare blir arga när deras politiska program citeras ordagrant. De påstår att medierna ljuger, att de blir missförstådda och medvetet vantolkade av de elaka vänsterjournalisterna.
När Jimmie Åkesson blev sjukskriven och Mattias Karlsson tog över har fasaden spruckit och partiets sanna väsen har tillåtits komma fram. Valframgången samt att man, förvisso efter djup förnedring, fick fram sin partisekreterare som riksdagens andre vice talman, verkar ha gett partiet hybris. Man överskattade sin ställning ganska rejält och slappnade av, vilket ledde till att man avslöjade sig med att fullkomligt strunta i sin egen politik, för att istället prioritera att utöva maktspel. Detta imponerar möjligtvis på alla dem som också struntar i politik och tror att SD bara häcklar makten. Att partiet som kallar sig sverigevänligt så fullkomligt pissar på sitt lands konstitutionella heder är i sanning ironisk.
Björn Söders konstaterande att Sveriges ursprungsbefolkning eller judar inte kan vara svenska och Kent Ekeroths motion om att svenskar med utländsk härkomst ska registreras gör det mycket svårt för SD att fortsätta hävda att man inte är ett rasistiskt parti. Lägg därtill en motion om att läroplanen för förskolan ska ha en nationalistisk prägel och barn med rötter i andra kulturer inte ska få ha modersmålsundervisning utan att förskolan ska hjälpa dem ”utveckla svenska identiteter”, så träder en obehaglig bild fram. Det handlar inte om att ”minska invandringen”, det handlar om att rena Sverige. Och de som bestämmer vad som passerar som svenskt och inte är herrar Söder och Ekeroth.
Det är bra att SD slutat hymla och erkänner sig som ett enfrågeparti och till och med beskriver valet den 22 mars som en folkomröstning om invandring.
Som sverigedemokrat får Björn Söder tycka vad han vill, som talman företräder han Sverige och svenska värden. Detta förtroende har han förverkat och måste därför skiljas från sitt uppdrag.
Allt annat är en skam för Sverige.
På Gotland har vi en lokalavdelning av SD som efter snart ett decennium ännu inte lyckats skrapa ihop en lokal politik. De vet inte vad de vill för ”de är inte så insatta”. Det sitter i fullmäktige på tre mandat men enda gången de deltagit i arbetet är när de berättade att de inte har något att säga eftersom ”de inte är så insatta”.
När Helagotland ber ordförande Kaj Lundmark om en kommentar till Björn Söders rasism vägrar han kommentera för ”han är inte tillräckligt insatt”.
Frågan är: Hur och varför blir man politiker när man inte har en aning eller en åsikt om någonting?