Efter valet i USA har en mediekritisk debatt blossat upp. Flera medier tog tydligt ställning emot Trump i valet och avfärdade hans möjligheter att vinna.
Precis som stora delar av omvärlden gjorde.
Donald Trump svingade vilt omkring sig mot många i sin kampanj. Medierna var en av måltavlorna. Precis som vi ser här i Sverige där många försöker undergräva mediernas förtroende.
Om man tror att medierna rapporterar med en dold agenda, förvanskar den bild som förmedlas och döljer sanningar, då växer också stödet för dem som öppet talar om detta, de som "säger som det är". När så flera etablerade medier tar ställning inför ett val blir det svårt för dem att upprätthålla bilden av oberoende och opartiska medier.
Nu finns det mycket som skiljer svenska och amerikanska medier och valkampanjer men det finns ändå anledning att reflektera över svenska mediers hantering av "det politiska spelet".
Politiken skildras mer och mer i samma termer som man refererar sport. Istället för odds inför en match har man opinionsundersökningar som spelar stor roll i bevakningen.
Detta spel blir greppbart, konkret och lätt att göra nyhetsartiklar och program omkring.
Men om man inte tar sitt journalistiska uppdrag på allvar, att ge en begriplig och relevant bild av politiken, hänvisar man läsaren till att själv ta reda på var partierna står i olika sakfrågor. I detta sökande är det inte lätt att kryssa rätt för här finns många källor med lika många tvärsäkra påståenden, dock utan ambitionen att vara allsidiga.
Istället för att ägna hela program och debatter åt att gång på gång ställa frågor om vem man kan tänkas samarbeta med och inte måste de politiska sakfrågorna vara utgångspunkten.
Partierna kan inte heller bara skylla på medierna utan måste själva också byta fokus från taktik till sakpolitik.
Det utanförskap som många känner sägs ofta bero på att politikerna "inte lyssnar på folket". Här finns ett både demokratiskt och pedagogiskt dilemma. Politiska partier styrs av sina medlemmar, det är de som bestämmer politiska handlingsplaner och visioner.
Är man medlem i ett parti kan man påverka det, om man anser att ett parti har fel politik finns det andra att välja på.
Men i takt med att antalet medlemmar i de politiska partierna minskar ökar också avståndet mellan medborgarna och politikerna. Färre känner en politiker personligen, färre hittar ett parti de känner sig hemma i.
Medborgarna är för den skull inte mindre politiskt intresserade men engagerar sig mer i enskilda sakfrågor, de politiska ideologierna upplevs som diffusa och irrelevanta.
Utanförskapet är därför större än att man är missnöjd med enskilda politiska partier. Vårt parlamentariska system är uppbyggt utifrån att man måste välja mellan färdigpaketerade politiska paket fast man kanske hellre velat ha en buffé att plocka från.
Frågan är alldeles för komplicerad för att förenklas till att partierna inte lyssnar till folkets röst.
Partierna är folkets röst.