I debatten om sjukvårdens underskott har det återkommande klagats på dem som pratat budget och siffror. Låt oss hellre prata om det vi får för pengarna (som inte finns), har det hetat.
Eller att kritiken från oppositionen skulle grundas i retorik och formfrågor, helt utan intresse av verksamheten.
Nu börjar vi se konsekvenserna.
Skolan är först ut i att få betala räkningen från den rödgröna majoriteten. Trots att barn- och utbildningsnämnden gör ett rejält överskott (13,5 miljoner) räcker det inte, förutom detta ”koncernbidrag” ska de betala ytterligare 16 miljoner kronor genom olika besparingar under 2017.
Det är lätt att förstå uppgivenheten i de nämnder som till skillnad från hälso- och sjukvårdsnämnden tvingas följa budget och att inte ens det räcker.
Majoriteten kan förklara bort kritiken som illvillig retorik från den politiska oppositionen men kvarstår gör dilemmat att förankra den politiska ambitionen ute i verksamheten.
De flesta inser att det inte finns någon enkel lösning på sjukvårdens problem. Men det som är svårare att förstå är majoritetens hårdnackade motstånd mot att pröva nya vägar när de man redan testat bevisligen inte fungerar. Att man inte vill ”störa” verksamheten med förändringar är inget argument. Det är ju kanske precis det som behövs.
Ett av förslagen från oppositionen är en professionell sjukhusstyrelse som skulle ligga under hälso- och sjukvårdsnämnden och bestå av lekmän och yrkesfolk. Det kanske inte är en universallösning men en pusselbit.
Hur en sådan styrelse skulle vara sämre än en politisk nämnd helt utan formell kompetens i vårdfrågor, kräver dock en närmare förklaring än att man inte ”tror på förslaget”.
Vården är starkt styrd av gamla hierarkier och strukturer. Kanske behöver dessa brytas upp även om det gör ont?
På GA:s ledarsida pågår en debatt mellan politiske chefredaktören Mats Linder och riksdagsledamoten Hanna Westerén (S), om vinster i välfärden.
En debatt som Socialdemokraterna helst för på en strikt hypotetisk nivå. Konkreta exempel på de farhågor de grundar sin inställning på lyser med sin frånvaro.
Skattepengar ska inte kunna föras till skatteparadis på verksamhetens bekostnad står det på plakatet och därom finns ingen större oenighet.
När Hanna Westerén skulle föra ner plakatpolitiken till verkligheten blev det genom ett stopp för en framgångsrik konkurrensutsättning av en verksamhet (äldreboendet Pjäsen) med argumentet att verksamheten ska bedrivas till ”samma kostnad och med samma kvalitet” (detta upprepades jag vet inte hur många gånger), dessutom skulle lärdomarna från Pjäsen överföras till regionens övriga boenden.
Det var inte nog med det, därutöver ansåg man sig kunna disponera den vinst man påstod att Attendo delade ut till sina ägare och istället återföra den till verksamheten.
Fem miljoner var en återkommande summa som nämndes.
Alltså ingen skillnad plus en bonus på fem miljoner. Lät ju hur bra som helst.
Vad det blev? Ett underskott på ungefär lika mycket. En skillnad på cirka tio miljoner alltså.
Inte konstigt att man hellre pratar om det som står på plakaten än om verkligheten.