Normkritik var ett ord i ropet vid regionfullmäktige i måndags.
Det är bra. Men det gäller också att ha ett normkritiskt synsätt även på sina egna normer och förutfattade meningar.
Ingen är nämligen immun mot detta.
Inte ens medlemmar i Feministiskt Initiativ.
Elin Bååth (FI) hade i en motion krävt att alla verksamheter inom skolan på Gotland ska ha en plan för hur det normkritiska perspektivet ska förankras genom ”långsiktig och löpande fortbildning”.
Egentligen är det inte ett dugg svårt. Egentligen handlar det om att möta var och en människa utan föreställningar om vad hen förväntas göra och vara.
Det är en nästan övermänsklig ambition för hur fördomsfri man än anser sig vara har man alltid fördomar, både positiva och negativa.
Lättare är att ständigt ha denna insikt närvarande. Insikten om att alla inte är lika och att alla som till synes är som du för den skull inte behöver vara som du.
Självklart är det extra viktigt att personer som representerar ”samhället” möter varje människa med respekt och öppenhet. Inte bara i skolan utan minst lika viktigt i vården och omsorgen.
Elin Bååth har rätt i att det formellt handlar om en definition utifrån vilka diskrimineringsgrunder som finns: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.
Detta är alltså kriterier vi har bestämt kan leda till diskriminering enligt lagen.
Normer finns det dock oändligt många fler av. Och de kan upplevas som både förminskande och diskriminerande utan att vara det i juridisk mening. Som pragmatismfundamentalist anser jag att det är viktigare att fler börjar tänka rätt än att allt ska göras utifrån en modell som någon bestämt är ”den rätta”.
Om ni missförstår mig rätt.
En norm som varit aktuell den senaste tiden är staden. En ny SVT-serie ”Resten av Sverige” behandlar frågan ”Vad ska vi ha landsbygden till?”.
Serien, som hade premiär i går kväll, har dock inte det sedvanliga exotiserande perspektivet där stadsbo åker ut i spenaten och med stora ögon noterar att där finns varken tunnelbana eller trottoarer.
Här finns en ambition att förklara och beskriva den vardag som pågår och de faktiska villkoren.
Som att folk kan betala väldigt mycket mer i skatt för väldigt mycket mindre samhällsservice än i staden.
Mer klickvänlig var nyheten om Gudrun Schyman som menade att en av förklaringarna till att FI har svårt att etablera sig ute i kommunerna kan vara kunskapsnivån där är lägre.
”Det finns ju fördomar om vad feminism är, att det skulle vara någon form av manshat eller nåt sånt. De fördomarna sprids lättare ute på landsbygden. Det är svårare att bryta mot normer generellt, och i större städer är man fler som kan gå ihop” sa hon till Dalarnas Tidningar.
Ungefär exakt samma sak som Anna Kinberg Batra (M) en gång i tiden sa. Att lantisar är lite dummare än stockholmare.
Normer har vi många och visst är det bra att vara uppmärksam och kritisk mot dem alla.