Debatten har handlat en del om politiskt samarbete och demokratiska spelregler för detta. Har man rätt till en viss andel inflytande för att man sitter i Sveriges riksdag?
Nej, så klart inte. Så länge man inte har egen majoritet måste man hitta samarbeten av olika slag. Ett bestående genom en allians eller tillfälliga överenskommelser i olika sakfrågor.
Men till skillnad från barnkalasen i lågstadiet måste man inte bjuda in alla.
Företrädare för Sverigedemokraterna anser att det är mobbning när de inte bjuds in till partiöverskridande överläggningar. Men så länge alla övriga partier i riksdagen är överens om spelregler för hur man hanterar sitt demokratiska uppdrag, som att riksdagen inte är en lekstuga där utpressning hör till de gängse metoderna, lika länge kommer SD att få leva med att inte få vara med i några samtal om landets väl och ve.
Hur ska man kunna ta någon på allvar som använder väljarnas förtroende till att obstruera för andra partier istället för att driva sin egen politik?
Så länge partiet beter sig som ett barn i en leksaksaffär kommer det att bli bemött som ett sådant.
En annan grundläggande förklaring till att partiet står ensamt är dess syn på demokrati, förtroende och svenska värderingar om allas lika värde.
Den nolltolerans partiet säger sig ha för ”extremism och rasism och rättshaverister” är så tunn att den inte ens är något att ta på allvar. Inte så länge Kent Ekeroth och Björn Söder är två av partiets högst värderade företrädare.
Ett annat perspektiv är hur partiets sympatisörer agerar när deras parti eller företrädare ifrågasätts. Det sätts igång ett hetsande och språket går i krigstermer om vilka som ”ska bort” och vilka som ska ”stå kvar”.
Det hjälper inte att partiets företrädare går ut och fördömer våldshetsandet när alla vet att partitoppen aktivt stödjer och medverkar i de mest aktiva hatsajterna som Avpixlat.
Sympatisörerna (nej, inte alla men alldeles för många) må tycka att det är okej men man kan inte kräva att övriga partier i riksdagen ska samverka med ett sådant parti. Avståndstagandet från rasism och våld måste ske med mer än en läpparnas bekännelse. Så länge Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra kan det inte räkna med att bli behandlade som ett parti som alla andra.
* * *
Det är oftast uppfriskande att läsa Ingrid Thunegards texter på Gotlands Folkblad. Jag håller sällan med henne men högaktar personer som står för sina åsikter, som formulerar dem själva oberoende av vad folk ska tycka. Ingrid Thunegard har också ett perspektiv som de flesta av oss saknar genom sitt internationella engagemang, framför allt i Sydafrika.
Men. När hon jämför intimkirurgi med könsstympning låser det sig totalt i min kropp. Även om det finns ett förtryck bakom fenomenet att kvinnor anser det nödvändigt att skulptera om sina kön så är det ett frivilligt val av vuxna människor.
Att barn hålls fast och med våld får sina kön stympade, ofta med livslång plåga som följd, är något helt annat. Det blir orimligt att spegla det ena i det andra.