Godhetsprincipen inom läkaretiken betyder att man alltid ska sträva efter att bota en person som är sjuk. Om detta inte är möjligt ska man göra vad man kan för att lindra patientens besvär.
En förklaring som lika gärna kan överföras på människor som flyr till trygghet och säkerhet. Vi kan inte alltid lösa orsaken till deras flykt, men vi kan lindra deras plåga när de kommer hit.
Godhet har dock den senaste tiden ofta nämnts i sammanhang där man bedömer andra människors inställning till medmänsklighet, flyktingpolitik och huruvida man ska ge pengar till tiggare eller inte. Det är sorgligt.
Det finns organisationer som i alla tider jobbat för att hjälpa utsatta människor. Utan att ta ställning gällande de orsaker eller sammanhang som lett till människornas utsatthet.
När Svenska Kyrkan genom det så kallade Julupproret står upp för en human flyktingpolitik där familjer ska få återförenas efter att ha flytt från krig och förföljelse fick det en del kritik.
När Röda korset och andra bidrar till insatser för att få tak över huvudet för de människor som kommer hit för att söka jobb men oftast tvingas sitta och tigga utanför våra butiker, då protesteras det mot att det är fel sätt att hjälpa.
Kritiken består ibland av sakliga invändningar men det som är nytt är att kritikerna menar att de som hjälper inte gör det av omtanke utan för att själva framstå som ”goda”.
Godhet har därmed förvandlats till närmast ett skällsord.
Hur hamnade vi där?
Det finns olika sätt att bistå våra medmänniskor, i stort och smått, nära och ”på plats”. Det är också helt i sin ordning att inte hjälpa alls, för att man inte vill eller för att man inte kan.
Men att motverka andras hjälpsamhet eller driva opinion för att utsatta människor inte ska hjälpas, det handlar inte om nån alternativ medmänsklighet.
Sedan i höstas har stora delar av Sverige skapat nätverk och system för att ta hand om alla flyktingar som kom till Sverige innan regeringen beslutade att det var dags för ”andrum”.
Antalet människor som kom hit krävde avsteg från de ordinarie systemen. Kraven på boendestandard och infrastruktur fick vika för behovet av en säng och tak över huvudet.
Det mesta fungerade även om det ledde till konflikter och problem på grund av kommunikationsmissar och brist på mottagande som kunde förklara och hjälpa människor till rätta.
Men på det stora hela fungerade det väldigt väl. Ideella nätverk av ortsbor tog emot, ordnade med aktiviteter och sysselsättning. Välkomnade de nya invånarna med hopp om att de skulle stanna. Många orter i Sverige behöver inget andrum när det gäller nya invånare, tvärtom behöver många orter växa.
Det var en speciell tid och det behövdes speciella lösningar.
Omställningen från ett Sverige som stod för öppenhet i en omvärld där allt fler stängde sina gränser, till ett Sverige som säger nej till att barn får återförenas med sina familjer har orsakat förstämning både hos dem som kommit hit och hos dem som tagit emot dem.
Det är inte ett behov av att framstå som god som gör att så många protesterar mot detta sätt att behandla människor. Det är att vara människa.