Det finns ofta ett glapp mellan ett partis retorik på partitoppsnivå och gräsrötternas verklighet i kommuner och landsting.
Men rekordglappet föddes nog 1 maj i år, när biträdande partisekreterare, Katarina Berggren, berättade att Gotland av regeringen fått 46 miljoner ”som kan användas till att anställa fler undersköterskor och fler lärare”.
Jag var nog inte den enda som upplevde stunden som pinsam, trots att jag var ganska ensam som icke-socialdemokrat i publiken. Alla visste ju att 46 miljoner inte anställer en enda undersköterska eller lärare när underskottet i regionens ekonomi är mer än dubbelt så stort.
Några 30 000 nya jobb i välfärden totalt i Sverige, som satsningen presenterats som, har aldrig varit nära något annat än en from förhoppning.
I går presenterades en barometer för dem som verkligen skapar jobb, hela tiden, utan några statliga låtsaspengar. Småföretagarbarometern för Gotland var inte lika positiv i år som förra året. Då var man å andra sidan mest optimistisk i landet.
Barometern sammanställdes före sommaren, vilket ger den ett något daterat värde. De flesta är överens om att sommaren varit väldigt lyckosam för hela Gotland och detta borde avspeglas i framtidstro och optimism.
Dilemmat med bristen på rätt kompetens som anges som ett avgörande hinder år efter år, måste förebyggas. Problemet har varit känt så länge nu att i vart fall nån konkret åtgärd borde finnas på plats.
De riktiga jobbskaparna står dock tyvärr inte högt i kurs hos den rödgröna regeringen. De utmålas oftast som verkliga eller potentiella fifflare, ofta är hela branscher misstänkta. Inte minst alla som verkar inom välfärdssektorn. Trots alla lokala företagare som lyfts fram som föredömen är det fåtalet som missköter sig som är regeln.
Assistansföretagen är några som är vana att anklagas för utbrett fusk. Ansvarig minister, Åsa Regnér, medverkade i Agenda i somras och hennes budskap var tydligt: företagen hade ”starka incitament” att se till att antalet timmar blir så stort som möjligt. Att det är Försäkringskassan som bedömer den enskildes behov var fakta hon viftade bort och trodde mer på den hypotetiska möjligheten att företagen kunde fuska till sig ersättning för jobb de inte behöver utföra. Inte heller rimmar dessa misstankar mot några fakta i form att återbetalningskrav. Försäkringskassans uppgifter om återbetald ersättning ligger på 0,16 procent av all ersättning, 28 miljarder (2014) och då ingår alla sorts fel, både misstag och medvetet fusk (SvD 3/10 -15).
Många assistansbolag bildas av dem som behöver assistansen och deras anhöriga. Att misstänkliggöra dem för att lura till sig stöd är så allvarligt att det är oacceptabelt att det kan komma från en minister utan tydligare bevis.
LSS-reformen är kostsam, inte tu tal om det. Men den betyder också allt för den som är i behov av den. Är det nån grupp som inte ska ställas mot någon annan så är det den med allra störst behov.