När medieutredningen presenterades och utredaren Anette Novak nämnde en kvalitetsaspekt för att få del av statens framtida stöd tänkte jag att det borde bli svårt att praktisera. För vem bestämmer vad som är kvalitet?
Enklare är att konstatera vad som inte är kvalitet och vad som absolut inte ska ha något stöd. Frågan är om det inte till och med borde förbjudas.
Jag har inget emot att underhållas, även av journalistik.
Allt behöver verkligen inte vara seriöst eller allvarligt.
Men jag har också slutat att klicka på 9 av 10 länkar som inte har nån som helst ambition att vare sig underhålla eller överraska mig. Ibland klickar jag ändå, för jag tror att jag trots allt är intresserad av det uppenbara trams som man lockar med.
Och varje gång blir jag irriterad.
Så här fungerar det sannolikt för 9 av 10 andra personer.
Jag har inget emot trams, som sagt. Men när huvudsyftet är att luras, då blir jag sur på riktigt.
För att jag hatar att bli lurad men också för att en redaktion anser att det är rimligt att använda sina resurser till att producera dravel med ett enda syfte, skapa klick som man kan sälja på.
Det är svårt tala om en mediernas utsatthet när man väljer att använda journalistisk kompetens till rent nonsens. Och det funkar inte att säga att ”det är det folk vill ha”. Folk är nyfikna och vill gärna läsa om flams och trams också ja, men när allt går ut på att luras då håller man på med nåt annat än underhållning.
Den här intelligensbefriade klickjakten är en sak, blandningen av åsikter och fakta en annan.
Som en del av svensk opinionsjournalistik gillar jag att läsa om andras åsikter, jag tycker det är roligt med debatter. Men jag gillar också att veta skillnaden. Jag vill inte läsa åsikter presenterade som fakta. Det ska klart framgå vad som är åsikter och vad som är objektiv journalistik (även om det är omöjligt att vara till hundra procent objektiv).
Precis på samma sätt som jag vill veta vad som är en annons, en text som är köpt av en annonsör men klädd i redaktionella kläder.
Många utmaningar och problem råder inom mediebranschen, det råder ingen tvekan om den saken.
Men så länge vi envisas med att jobba så hårt för att lura våra läsare, då är vår trovärdighet också värd att begrunda.
Så nån sorts kvalitetsmärkning vore sannerligen en önskedröm. Kanske inte med utgångspunkten att nån ska bedöma vad som är bra och inte, men att redaktionen i fråga följer branschens gemensamma spelregler, har god etik och tydlig varudeklaration om vad som är redaktionellt och vad som är kommersiellt.
Som har tydliga system för hur man kan ställa ansvariga till svars när en publicering är tveksam.
Det skulle onekligen vara en drivkraft värd att styra upp på ett eller annat sätt. Kanske inte med hjälp av skattepengar även om just pengar ibland är det som hjälper bäst när man vill styra mot ett visst beteende.
Tills vi har ett sådant system kan vi som konsumenter helt enkelt låta bli att klicka på länkar vi innerst inne vet inte har nån som helst täckning, men som vi, på grund av vår inneboende nyfikenhet, har så svårt att låta bli.
Inga klick – inga pengar.